Socialismen

Socialismen vände sig i första hand till arbetarna. Man kallade dem proletärer. Den främste företrädaren var Karls Marx. Tillsammans med Friedrich Engels skrev han 1848 ”Det kommunistiska manifestet” som kortfattat och slagkraftigt sammanfattade de socialistiska idéerna. De här idéerna utvecklades senare i det omfattande arbetet ”Kapitalet”.

Enligt Marx är den tekniska utvecklingen grunden för samhällets utveckling. Den tekniska nivån eller de sk produktivkrafterna har utvecklats från enkla redskap mot allt mer utvecklade maskiner. Sättet att organisera produktionen kallade Marx produktionsförhållanden. Just produktivkrafterna och produktionsförhållandena är två viktiga begrepp i Marx resonemang. I det följande ska vi kortfattat försöka förklara hur Marx ser på utvecklingen och förhållandet mellan dessa två begrepp.

Utvecklingsnivå

socialistiskt

samhälle

kapitalistiskt samhälle

feodalsamhälle

slavsamhälle

tidslinje

Produktionsförhållandena är trappan medan produktivkrafterna är den räta linjen. Vid en låg teknisk utvecklingsnivå är slavsamhället effektivt. Produktionsförhållandena ligger över produktivkrafterna vilket innebär att man har en effektiv produktion. Så småningom leder utvecklingen till att slavsamhället blir ineffektivt. Det blir ett ökat gap mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter. Sättet att organisera produktionen är hämmande för utvecklingen och till sist blir spänningen så stor att man får en social revolution. Det leder till att man får ett nytt sätt att organisera produktionen - feodalismen.

Så fortsätter utvecklingen att ske stegvis. Inledningsvis är det feodala samhället effektivt. Det är uppbyggt på jordbruk och självförsörjning till mycket stor del. Men så småningom blir spänningen åter för stor mellan den tekniska utvecklingen och sättet att organisera produktionen. Vi får ännu en social revolution och nu organiseras produktionen i stället enligt det kapitalistiska systemet.             

Mycket av Marx arbete handlade om det kapitalistiska samhället och den ökade spänningen mellan produktionsförhållanden och produktionssätt under kapitalismen. Enligt Marx skulle den här spänningen öka alltmer. Den skulle bl a yttra sig i större och större utsugning av arbetarna eftersom kravet på vinster hela tiden skulle öka. Ytterligare ett problem var att företag skulle slås samman till oligopol eller monopol och därmed upphäva den fria marknaden.

Utvecklingen går ständigt framåt. Produktivkrafterna utvecklas alltmer i form av allt modernare teknik och maskiner. Marx menade att spänningen så småningom skulle bli så stor att kapitalismen som system skulle falla. En social revolution skulle inträffa och därmed ett nytt sätt att organisera produktionen. Det nya produktionsförhållandet skulle då bli socialismen. Arbetarna kunde ta saken i egna händer och föregripa den här utvecklingen. Genom revolution kunde de ta makten och med egen kraft införa socialismen. Det var det Marx och Engels uppmanade till i Kommunistiska manifestet: ”Arbetare i alla länder - förena eder”.

Enligt de socialistiska idéerna har arbetare och arbetsgivare totalt olika intressen. Det råder en kamp mellan dessa om fördelningen av den vinst som produceras. Det råder en klasskamp.

I det socialistiska samhället ska fabriker och naturtillgångar tillhöra staten. Samhället ska sträva efter jämlikhet. Det socialistiska samhället är inte något mål i sig. Så småningom har staten spelat ut sin roll och kan upplösas. Därmed kommer man in i den slutform som Marx ser på utvecklingen av produktionsförhållanden. Då har man nått det Marx kallar kommunismen.

Så småningom växte det fram två riktningar inom socialismen. Den ena riktningen höll fast vid att det var revolution som var den enda möjliga vägen till det nya samhället. Den andra riktningen menade att man med hjälp av den allmänna rösträtten skulle kunna rösta sig fram till majoritet i parlamentet/riksdagen och stegvis förbättra förhållandena för arbetarna. Det skulle ske med hjälp av reformer och lagstiftning. Den här riktningen kallas ibland reformism eller revisionism (omskrivning).

Socialismen i Sverige

1889 bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, som den första tiden var ett revolutionärt parti. När partiet växte kom man mer och mer att inrikta sig på kampen för den allmänna rösträtten och möjligheten att driva igenom reformer. Men det fanns en gruppering i partiet som ville hålla fast vid de revolutionära idéerna. Det var personer främst i partiets ungdomsförbund (så unga var de nu inte). Dessa stödde revolutionen i Ryssland 1917. Samma år splittrades SAP och revolutionärerna bildade det Vänstersocialistiska partiet som 1922 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti SKP.

Också det kommunistiska partiet gick mer och mer ifrån idén om en revolution. 1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna och nu var det tydligt att det var via demokratiska val man skulle förändra samhället. Det tyckte inte alla var rätt väg så en ny splittring med nya grupperingar blev resultatet. Då bildades flera småpartier, t ex Kfml som senare blir Kpmlr (Kommunistiska partiet marxist leninisterna revolutionärer) och Skp med olika inriktningar. VPK bytte 1990 namn till Vänsterpartiet, V.

Senast updaterat 06/03/10 15:49