"Fängelset i grottan är den synliga världen: elden som upplyser den, är jordens kraft; fången som stiger upp och ser på det, som är däruppe, är själen, som höjer sig till förnuftets värld. [...] om man är förnuftig ska man komma ihåg, att synförmågan kan störas på två sätt och av två anledningar: när man går från ljus till mörker, och när man går från mörker till ljus. Och man bör betänka, att förhållandet är alldeles detsamma även med själen. När man därför möter en själ, som är förvirrad och ur stånd att se, skall man inte utan vidare le däråt. Nej, man skall undersöka om den kommer från ett ljusare liv och har svårt att se av ovana vid mörker, eller om den tvärtom kommer från okunnighetens mörker till större ljus och därvid blir bländad av den starka dagen.

Är nu allt detta sant, så måste vi hysa den uppfattningen, att uppfostran och undervisning inte är sådan, som somliga påstår. De säger nämligen att om det inte finns kunskap i själen, kan de likväl lägga in en sådan, ungefär som om man ville lägga in syn i blinda ögon."

(ur Platons dialog Staten)