Antiken figur

Ödet
Någon klar gräns finns egentligen inte mellan gudarnas makt och ödets. Det var ju i guden Apollons tempel i Delfi man fick förutsägelser om det framtida ödet. Där talade Apollon själv genom prästinnan Pythia.

Ödestron innebar att man tänkte sig att livet var utstakat; att ingen kunde undgå sitt öde. På templet i Delfi fanns en inskrift som löd "Känn dig själv!" Man skulle minnas att man inte var mer än människa. Det var viktigt att man insåg sin begränsning och inte försökte ta för sig mer av livet än vad som var tilldelat. Man skulle heller inte förhäva sig och drabbas av övermod (hybris). Då skulle man obönhörligen dra på sig gudarnas vrede och få sitt rättmätiga straff (nemesis).

Gudarna
Gudarna spelade en viktig roll i grekernas vardag. I myterna fick man svar på sina frågor om livet och människan. Ytterst var det förstås också gudarna som styrde världen, men det betydde inte att människan gick fri från ansvar. Tvärtom - hon levde efter mottot: "Sök alltid handla moraliskt riktigt".

I människans strävan ingick också att försöka hitta den inre jämvikten: balansen mellan ordning och kaos.

För ordningen stod guden Apollon. Han förknippas med ljus, klarhet, säkerhet, måttfullhet och rättrådighet. Ville man få råd i viktiga frågor begav man sig till Apollons tempel i Delfi. Där förmedlade ett orakel gudens svar i mystiska ordvändningar.

Den gud som stod för kaos och vildhet var Dionysos. Han var också vinets och fruktsamhetens gud. Med honom förknippar man det som är vilt och farligt; den orgiastiska utlevelsen och driften. Det var till Dionysos ära man gick man ur huse och festade varje vår under ihärdigt drickande, dansande och musicerande.

Den grekiska kulturen beskrev alltså två helt olika sidor av människan med hjälp av dessa båda gudar: självkontrollen och drifterna. Dessa båda lever, sida vid sida, i varje enskild människa.

Hur skildrar författarna människan?
I dramat kom de båda ytterligheterna Apollon och Dionysos att leva sida vid sida. Dramat var utlevelse i ordnad form. Kaos och ordning i ett.

Människan beskrivs som en moraliskt ansvarstagande individ, som söker lära känna sig själv och som är underkastad sitt öde.

Författarna tar upp frågor som gäller brott och skuld, straff och försoning.

Ett vanligt motiv i tragedierna är att en människa hamnar i en situation ur vilken inga utvägar finns, men där hon ändå måste handla. Hur hon än handlar leder det till hennes undergång, även om hon ur någon synvinkel handlar moraliskt riktigt.