Upplysningen

Förnuftet
1700-talets intellektuella dyrkade förnuftet och ansåg att om bara människor blev "upplysta" och lärde sig använda sitt förnuft, så skulle världen bli bra. På samma sätt som vetenskaperna förklarade naturens lagar, skulle förnuftet komma att förklara de lagar som styr samhället och människan.

Man arbetade för att sprida den kunskap som inhämtats under renässansen, och inom vetenskap och filosofi föddes nya djärva idéer.

I salonger och på caféer diskuterade och debatterade man. Den gode samhällsmedborgaren var engagerad i allt som hände och såg till att skaffa sig de kunskaper han behövde för att kunna handla klokt.

Man var kritisk mot auktoriteter och menade att samhället, lagarna och religionen borde anpassas efter människorna, inte tvärtom. Man krävde reformer och kämpade för människans rätt att få tänka själv.

De idéer som John Locke (1632-1704) tidigare hade framfört, tilltalade upplysningsmänniskan. Locke menade att människan vid födseln var ett "oskrivet blad" och att det var uppfostran och samhället som skapade individen, inte medfödda anlag. Locke krävde respekt för varje enskild individ.

Hur skildrar författarna människan?
Författarna beskriver sina tankar och åsikter hellre än skapar spännande intriger. I dagböcker och brev ägnar de sig åt självanalys och moraliska diskussioner. De beskriver också den mänskliga naturen och människans inre. Många texter visar på goda insikter i människopsyket. Människans yttre beskrivs på ett realistiskt och detaljerat sätt.

Romanhjältarna befinner sig ofta i en konflikt mellan passion och förnuft, och texterna skildrar gärna det psykologiska spelet mellan man och kvinna. Brevromanen lämpar sig väl för den här typen av analys.

Nu börjar också kvinnorna göra sig gällande, både som författare och som karaktärer i litteraturen.