Omkring år 5 500 före Kristus gav floden Indus livgivande vatten upphov till Indien, en av historiens äldsta och mest framstående civilisationer.
Floderna Indus och Ganges
Indusfloden flyter tvärsigenom den indiska halvön, från Himalayas höga toppar till sitt utlopp i Indiska oceanen. På flodens stränder växte stora städer upp redan omkring år 2 500 före Kristus. Där samlades hela kontinentens rikedom, kunskap och makt.
I Indien finns även en annan viktig flod, Ganges. De bördiga lågländerna längs Ganges blev undan för undan erövrade av europeiska invandrare, som slog sig ner för att grunda nya städer, 1 500 år före Kristus. De talade ett nytt språk, indoeuropeiska. Blandningen av olika folk gav upphov till den vediska civilisationen. Med sitt nya språk skrev de ner alla tusentals berättelser om sina gudar i heliga böcker, och gav form åt det som kom att bli världens äldsta religion – hinduismen.
Hinduism
Indierna uppfattade universum som en obeskrivligt stor rymd, sammansatt av en rad olika långa cykler. Den indiska mytologin är så oändligt rik att det inte finns något verk som kan rymma alla dess figurer. Det sägs att de har minst 33 333 gudar eller halvgudar, som kan maskera sig, förvandla sig till djur, skapa andra gudar och till och med övervinna döden. Men för att förenkla kan vi säga att de viktigaste gudarna är dessa tre:
Brahma, alltings skapare. Shiva är en mystisk dansare med tre ögon. Ett öga ser det förflutna, ett annat nutiden och det tredje framtiden. Shiva symboliserar förstörelsen, men han kan också skapa hela världen på ett ögonblick. Vishnu har till uppgift att hålla världsalltet på plats. När någon fara hotar jorden tar Vishnu jordisk form och stiger ner bland människorna för att återställa ordningen.
Kastsystemet
I det forntida Indien kunde ingen person gå emot sitt öde. Det hade bestämts långt innan man föddes, och att acceptera det var att följa naturlagarna. Gick man emot det naturliga flödet förlorade man möjligheten att återfödas som något bättre i ett kommande liv.
Enligt legenden uppenbarades berättelserna om världens ursprung genom musikaliska vibrationer från världsalltet som bara ett fåtal utvalda kunde uppfatta. Denna utvalda grupp av människor kallas brahminer. Eftersom de var de enda som förstod människornas öde fick brahminerna hög status i samhället. De blev den dominerande kasten. En kast är ett sätt att sätta etiketter på personer, från födelsen och för resten av deras liv. Varje barn blev automatiskt inordnat i den kast som dess föräldrar tillhörde, och tillhörde sedan den kasten resten av livet. Krigare, var den andra viktiga kasten. Den tredje kasten var vaishyer, som var jordbrukare, hantverkare och köpmän. Sedan kom tjänstefolket, som kallades shudrer. Längst ner i hierarkin var paria. Det var personer som var ödesbestämda att utföra de allra otrevligaste jobben. De fick inte dricka ur samma vattenkällor som de andra, och ingen fick röra vid dem, inte ens vid deras skugga. Om det hände blev den personen ”smittad” och måste rena sig.
Reinkarnation
För indierna var livet bara ett stadium mellan ett föregående och ett kommande liv. Efter döden var de säkra på att själen skulle återfödas i en annan levande varelse. Alltså var varje liv bara ytterligare ett ”steg” i en ständig cykel av återfödelser.
Cyklerna av återfödelser styrdes av karman. Karman hos en person är lite grann som en ryggsäck. Varje dålig handling, eller varje försök att gå emot sitt öde, kan jämföras med att lägga ner en tung sten i väskan. Om väskan är lätt när man dör betyder det att man har uppfört sig på rätt sätt, och då kan man återfödas på en högre nivå, till exempel i en högre kast. Att födas som paria var ett straff för att man hade haft dålig karma i ett tidigare liv, och därför accepterade alla det hårda kastsystemet.
Vägen till upplysning och buddhismens utbredning
I Indien år 563 före Kristus föddes Siddharta, han var prins och arvtagare till ett litet kungarike. Hans far, som älskade honom högt, ville inte att han skulle lära känna lidandet. Därför stängde han in honom i sitt palats och försåg honom med all tänkbar lyx. Men Siddharta började misstänka att det fanns mer i livet, han blev rastlös och förklädd smet han iväg från palatset. Han blev förfärad av vad han såg och beslutade sig för att lämna sitt liv i lyx för att istället begrunda världens lidanden. Han satte sig på en ensligt belägen plats och mediterade. En dag kände han plötsligt ett ljus inom sig, och reste sig för att förkunna sin stora upptäckt. Från den dagen blev han känd som Buddha, som betyder ”den upplyste”. Siddharta hade kommit till insikt om att allt lidande föds ur begäret, och om vi lyckas sluta begära då kommer vi också att sluta lida.
Ashoka var en Indisk kung vars krigande hade kostat många människor livet. När han insåg vilka grymheter han hade utsatt sitt folk för bestämde sig Ashoka för att bli buddhist. I stället för att fortsätta kriga ville han ägna sin regeringstid åt att sprida fred och tolerans i hela regionen. Under sin tid vid makten gjorde han mycket för att förbättra folkets situation – han skapade skuggiga viloplatser med brunnar som gav svalka under varma dagar, inrättade sjukhus och byggde tempel för att sprida Buddhas lärdomar. Med sitt fredliga styre blev Ashoka en av de mest ihågkomna indiska kungarna.
Kulturell rikedom
Under de kommande 400 åren efter Ashokas guldålder splittrades Indiens enade imperium i tusentals självständiga riken. Vart och ett styrdes av sin egen maharadja, som levde i enorm lyx.
Flera hundra år senare hände något som radikalt skulle förändra Indiens historia. Omkring år 1 200 kom muslimerna dit och konverterade majoriteten av befolkningen till sin religion. Efter muslimerna kom sedan mongolerna från stäpperna i Asien, och tog kontroll över landet. Blandningen av så olika traditioner gav näring åt Indiens kultur med sina tusentals nyanser, dofter och färger, och den blev en av de rikaste kulturerna i världen.
En symbol för Indiens kulturella rikedom finns i Taj Mahal. Det ser ut som ett palats, men är i själva verket en gravkammare. Kanske den mest berömda i hela världen. I staden Agra bodde på 1600-talet en muslimsk kejsare av mongolisk härkomst. Han hette Shah Jahan och hade många fruar. Bland dem var Mumtaz-i-Mahal hans favorit, hans ögonsten. Men en dag dog hon hastigt och Shah Jahan blev så förtvivlad att han ägnade resten av sitt liv åt att bygga ett ståtligt mausoleum till sin älskade Mumtaz-i-Mahal. Taj Mahal påminner oss än idag om den otroliga förfining och mångfald av influenser som levde sida vid sida i det tusenåriga Indien.
