Eyvind Johnson om Odysseus:

Hans hals var grov, man kunde föreställa sig den som en bit av en mast - med förståndets segel, de osynliga, hissade, och längtans, de sammansatta begärens. Skägget var gulrött och ovårdat efter de senaste tre dygnens älskog och fylla, med olja i kunde det bli som mjuk brons. Under fanns den breda och till sin karaktär viljebestämda hakan. Fårorna kring munnen var regelbundna när han inte log sitt sneda leende. Mustascherna hängde ner så mycket att han kunde suga på dem om han ville.

(ur Strändernas svall)

Henning Mankell om Sonja Hökberg:

Sonja Hökberg såg inte alls ut som Wallander hade föreställt sig. Vad han hade sett framför sig kunde han inte helt reda ut för sig själv. Men det var i vilket fall inte den person han nu mötte. Sonja Hökberg satt på en stol inne i förhörsrummet. Hon var liten till växten, verkade tunn, nästan genomskinlig. Hon hade ljust halvlångt hår och blå ögon. Wallander fick en känsla av att hon kunde ha varit syster till pojken på kaviartuben. En syster till Kalle, tänkte han. Barnslig, livsglad. Minst av allt en vettvilling med en hammare dold under jackan eller i handväskan.

(ur Brandvägg, 1998)

Marianne Fredriksson om Seleme:

Flickan var vacker på ett bondskt vis, tung som sädesfälten på Sicilien, blond, i vila hos sig själv, tålmodigt vänd inåt mot barnet hon bar. En dräktig ko. Men där fanns något annat också, en ljus förväntan över pannan och i händerna som räckte Cornelia spegeln. Som en hemlig lycka, tänkte Cornelia.

(ur Den som vandrar om natten)