François Villon

Den franske poeten François Villon (1431- ca 1468) tillhör inte som Chaucer, Boccaccio eller Dante någon samhällselit. Han arbetar visserligen till en början som universitetslärare i Paris men lämnar detta yrke för ett liv som förbrytare och diktare i samhällets utkanter. Han umgås med brottslingar och prostituerade och anklagas själv för mord men lyckas undgå dödsstraffet.

Villon skildrar inte något höviskt, riddarlikt ideal. Han ger däremot evigt liv åt sin bekantskapskrets - medeltidens "värstingar". En av hans mest kända dikter är De hängdas ballad. I den beskriver Villon mycket naturtroget hur några hängda brottslingars kroppar ruttnar. I en annan berömd ballad, Balladen om tjocka Margot, berättar han om förhållandet med en prostituerad, också här utan att utelämna detaljer:

Villon lever sitt liv som en luffande poet. Han kommer att bli en förebild för många poeter som beundrar hans levnadssätt. Fri som fågeln utan några som helst moraliska betänkligheter, varken i dikt eller verklighet.

Hans stil är fräck och ironisk men han skildrar ofta allvarliga motiv som död och ångest, vilket utdraget från "De hängdas ballad" visar:

O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund just med er förstås
- så visa misskund då med oss och vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi alltför mycket gött,
har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.

Utdrag ur "De hängdas ballad" (1460-tal), översättning Axel Österberg

Intressant jämförelse!

Jämför diktstycket ovan med en visa eller dikt av vår svenske skald Cornelis Vreesvijk, som ibland jämförts med medeltidspoeten. Finner du några likheter?