Isländsk litteratur

Eddan

Mycket av den isländska litteraturen skrevs ned efter att Island hade kristnats. Samma slags litteratur har med all sannolikhet funnits i alla de nordiska länderna men kristnandet av Island verkar inte ha haft samma utrotande effekt på forntidsarvet.

Eddan är väl den mest kända isländska boken men faktum är att det finns två Eddor. En som kallas "den poetiska Eddan" och som innehåller den äldsta isländska poesin och en som är skriven av Snorre Sturlasson och som heter Edda. Sturlasson skrev historiska berättelser.

I den poetiska Eddan, nedskriven på 1200-talet, ingår myter och hjälteberättelser.

Islänningasagan
På det medeltida Island uppkommer också en ny genre, nämligen den isländska sagan, eller islänningasagan. Det är prosaberättelser med stor dramatik som handlar om en eller flera släkten och/eller enskilda personer. Livsöden skildras av en berättare som är en objektiv observatör. Här frossar man inte i känslor eller i långa beskrivningar. Karaktärerna beskrivs genom sina handlingar eller yttranden. Stilen är rapp, kort och kärnfull. Berättaren säger hellre för lite än för mycket. Hjälten känner knappt när han får ett spjut i sidan. Detta är ett stilgrepp som brukar kallas lakonism och som numer kan studeras i actionfilmer. Lakonismen, eller underdriften, hör samman med det fornnordiska människoidealet som kommer fram i sagorna, där man före sig själv sätter ätten (släkten) och ättens fortlevande.

I den isländska sagolitteraturen är det inte trohet mot Gud eller överhet som är viktig, utan trohet mot de egna, i släkten. Sagorna handlar därför också ofta om släktfejder.

Intressant är att kvinnorna ofta framställs som starka och driftiga. De har inte alls samma funktion som riddarromanernas kvinnor.

Islänningssagans särdrag