Vietnam

Franskt intresse

Vietnam hade varit en del av det franska Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja). Under andra världskriget intog Japan det här området. Efter Japans kapitulation upprättades en regering av den vietnamesiska befrielserörelsen Vietminh. Frankrike tänkte emellertid inte lämna ifrån sig området. Efter hårda strider krossades det franska motståndet 1954. Också USA hade visat intresse för området. Anledningen var att Vietminh var kommunistdominerat och man såg en risk i att hela området skulle kontrolleras av Sovjetunionen och Kina. USA hade därför gett Frankrike ekonomisk hjälp något som visat sig otillräckligt.

1954 samlades stormakterna och den nya regeringen i Vietnam till förhandlingar. Det beslutades att Vietnam skulle delas. Den norra delen skulle tillfalla Vietminh och den södra skulle styras av en franskvänlig regim. Vidare skulle efter två år val hållas till hela Vietnam. Den södra delen gick emellertid inte med på att hålla val och spänningen ökade återigen. Motståndet mot regimen i Sydvietnam ökade samtidigt som den amerikanska hjälpen till regimen växte. 1954 fanns 600 amerikanska militära rådgivare i Sydvietnam, 1960 hade siffran stigit till 4000 och 1962 till 15 000.

USA tar över

Problemet i Vietnam var att det fanns en motståndsrörelse i Sydvietnam, Nationella befrielsefronten, FNL och att denna motståndsrörelse hade stöd från Nordvietnam. Spänningen mellan Nordvietnam och Sydvietnam ökade och krig utbröt. 1965 började USA bomba Nordvietnam. Också områden i Sydvietnam som behärskades av FNL bombades. Det var ett mycket grymt krig. USA spred växtgifter över stora områden. Avlövningsmedel spreds så att träden skulle tappa sina löv och det därigenom skulle bli svårare för motståndsrörelsen att gömma sig. Man spred även gifter för att förstöra grödor.

Vietnamkriget var ett brutalt krig. Den amerikanska uppgiften var helt omöjlig då motståndarna fanns både i Nordvietnam och Sydvietnam. Det hjälpte inte hur mycket man bombade, motståndet fanns ändå kvar. Ett skrämmande exempel är byn Song My. Den 16 mars 1968 landade amerikanska helikoptrar utanför byn. Uppdraget hade föregåtts av tung artilleribeskjutning. De 80 soldater som nu närmade sig byn hade en order att utföra: att slå ut ett motståndsfäste som man antog skulle ligga här. Soldaterna tillhörde kompani Charlie och det fanns en stark hämndkänsla bland dem. Styrkan hade efter tidigare strider reducerats till hälften. ”Två plutoner gick i ställning på var sin sida av byn. Den tredje, under Calley, gick på skyttelinje in mot byns centrum. De var ute för att döda. De första som sköts var en grupp på fyra kvinnor och två äldre män som med hackor över axlarna kom gående på en av stigarna ut mot risfälten. Plutonen ryckte vidare in i byn. Den mötte inget som helst motstånd. Soldaterna sköt besinningslöst omkring sig med sina M 16-gevär. Innevånarna mejades ner i små spridda, blodiga grupper längs bygatan. De som inte föll i de första eldskurarna drevs ihop i större grupper. Femtio överlevande på det lilla torget mitt i byn tilläts leva i ytterligare tio minuter innan ”fångvaktarna” beordrades att tömma sina magasin rätt in i folkmassan. Det gick åt fyra magasin per soldat för att skjuta ner de femtio.

Enstaka ”fiender” jagades in i hyddor och dödades med hjälp av handgranater. Trähyddorna brändes ner. Tegelhyddorna sprängdes. Åttio vietnameser som drivits i väg till ett djupt dike i utkanten av byn sköts ner. Massakrerade av salvorna från automatgevären låg de sönderskjutna i drivor i ravinen. Det var här några överlevde, skyddade av de dödas kroppar. En liten pojke i bara skjortan linkade fram till dikeskanten för att försöka hålla en av de lemlästade, döda i handen. Han sköts ihjäl med ett enda skott, från tjugo meters håll. Den soldat som gick ner i knästående och sköt honom ansåg efteråt att det var den tionde-femtonde vietnames han hade tagit livet av i Song My. Alla infanteristerna i kompani Charlie hade liknande meritlistor. Ingen av dem dödades i Song My. Den ende som sårades sköt sig själv i foten för att slippa delta i blodbadet.

Det gick aldrig att avgöra hur många som dödades i Song My. Uppskattningarna varierade mellan 109 och 567. Det är osannolikt att det var färre än 400. De var alla kvinnor, barn och äldre män. Det fanns inte en enda man i vapenför ålder bland de massakrerade.

För en medveten opinion världen över bidrog Song My till insikten att det amerikanska engagemanget i Vietnam var på väg att bli en total katastrof - inte bara för Vietnam.” (Källa: Jolo…)

Det hopplösa kriget

Situationen blev allt mer ohållbar. 1968 bombade USA Sydvietnams egen huvudstad. 1969 fanns 549 000 amerikanska soldater i Sydvietnam. Nordvietnam fick krigsmateriel från Sovjetunionen. Nu började en ny period i kriget. USA ville allt mer dra sig ur kriget och lämna över stridandet till Sydvietnamesiska styrkor. Detta kompenserades emellertid av ökade bombningar. 1973 skrevs ett vapenstilleståndsavtal men snart blossade striderna upp igen. USA hade nu dragit sig tillbaka och 1975 kunde FNL-trupper och Nordvietnamesiska trupper inta hela Vietnam.  Över 2 miljoner människor hade dödats. Vietnam var mycket svårt sönderbombat och hade svårt att klara livsmedelsförsörjningen. Industrin var till stor del utslagen. 1970 hade fler bomber fällts över Vietnam än under samtliga världskrig sammantaget. Efter kriget följde en stor flyktingström från landet, de så kallade båtflyktingarna. Mellan en halv och en miljon vietnameser lämnade landet, ofta i mycket dåliga båtar. På senare år har en viss återflyttning inletts.

Senast updaterat 06/03/16 14:02