"En vinterdag hände det då jag kom hem att min mor, som såg att jag var frusen, ville ge mig en kopp té. Detta var emot mina vanor, och jag tackade först nej men ändrade mig sedan, jag vet inte varför. Hon skickade då efter ett av de små runda bakverk som kallas madeleinekakor och ser ut att vara gräddade i räfflade snäckskal. Beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag förde jag mekaniskt till läpparna en sked té, i vilken jag blött upp en bit kaka. Men i samma ögonblick som det med kaksmulorna blandade téet rörde vid min gom, spratt jag till, på helspänn inför något ovanligt som försiggick inom mig. En härlig lustkänsla hade fyllt mig; den var helt fristående och jag hade intet begrepp om vad som orsakade den. […]

Det som skälver så inom mig kan inte vara något annat än en bild, ett visuellt minne som är förbundet med denna smak och försöker tränga fram till mig tillsammans med den.[…] Skall det någonsin nå upp till mitt klara medvetandes yta, detta fjärran minne? […]

Men plötsligt står minnet klart för mig. Det var ju så den lilla kakbit smakade, som tant Léonie brukade ge mig efter att ha blött den i té eller lindblomsté, om söndagmorgnarna i Combray […] Knappt hade jag känt igen smaken på den i lindblomsté doppade madeleinekakan som tant Léonie brukade ge mig, förrän det gamla grå huset åt gatan, där hennes rum var beläget, dök upp likt en teaterkuliss framför den lilla flygelbyggnad åt trädgårdssidan som uppförts bakom det för mina föräldrars räkning. Denna flygelbyggnad var det isolerade avsnitt jag dittills hade sett i minnet. Med huset kom staden, från morgon till kväll och i alla väder, torget dit jag skickades före lunchen, gatorna där jag sprang ärenden, vägarna där vi promenerade om vädret var vackert. Och liksom japanerna roar sig med att i en porslinsskål fylld med vatten doppa små pappersbitar som ser alldeles likadana ut men som så snart de fuktats av vattnet vidgar sig, vänder ut och in på sig, får färg, blir olika varandra och klart och tydligt formar sig till blommor, hus och människor - på samma sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar - allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med té."

Ur Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Översättning Gunnel Vallqvist.