All slags politik, den nationella såväl som den internationella, syftar till att bevara eller förändra fördelningen av resurserna i samhället. I den internationella politiken är det stater eller organisationer som är aktörer och utarbetar de politiska lösningarna.

I den nationella politiken har staten så gott som obegränsad makt över sina medborgare. Samhällsinstitutionerna fattar avgörande beslut för alla medborgare. Inom det internationella politiska systemet finns ingen central myndighet med motsvarande maktställning. Det finns ingen ”världsregering” och organisationer som FN och EU har begränsad överstatlig beslutanderätt. Medlemsstaterna betraktar sig själva som suveräna i den betydelsen att ingen kan bestämma över dem. Om medborgarna i en stat bryter mot lagar eller bestämmelser finns både polismakt och juridiska organ som ”bestraffar” dem och vidmakthåller ordningen. I det internationella systemet råder däremot anarki. Det finns visserligen myndigheter som t.ex. den internationella domstolen i Haag, men ingen stat kan ställas till ansvar för ett internationellt brott om inte alla är eniga om en prövning. En stat kan således vara med om att besluta om en lag men sedan underlåta att följa den utan att utsättas för repressalier. Man följer lagar som reglerar handel, diplomati eller krigföring bara så länge staten har intresse av att göra det. I det internationella systemet är det maktkamp eller ömsesidig anpassning som skapar ordningen, dvs. maktbalansen.

Avsaknaden av regler och lagar och central auktoritet gör våldet som politiskt medel vanligt. Konflikter löses ofta med militärmakt och varje stats militära styrka blir avgörande för statens position och, ibland, för statens överlevnad.