Börskraschen på Wall Street 1929 var en stor anledning till 1930-talets långa ekonomiska kris. Så småningom kom också krisen till Sverige. Arbetslösheten steg katastrofalt både internationellt och i Sverige. I Sverige 1931 var det 125.000 människor som var arbetslösa. En arbetslös man kunde få 2 kr om dagen i bidrag, och om han hade en fru fick de 3 kr att dela på. Naturligtvis kunde man köpa mer för 3 kronor 1930 än man kan göra idag, men det var inte mycket pengar då heller.
De svenska arbetsgivarna ville arbetarnas redan låga löner från 1,18 kr/tim till 1.14 kr/tim. De svenska fackföreningarna blev arga och det blev bråk på arbetsmarknaden. Fackföreningarnas bästa vapen var och man på olika ställen i Sverige.
I landskapet Ångermanland ligger Ådalen.
Vid Marma sågverk i Ådalen bestämde arbetarna att de skulle strejka hösten 1930, just för att Marmaverkets VD ville sänka lönerna. Nästan alla som jobbade på Marmaverken bodde i Ådalen, så sänkta löner skulle ge problem till hela samhället.
Sympatistrejker vid andra träindustrier började också i januari 1931.

När strejken hade pågått i ca 8 mån, arbetsgivaren arbetare från andra platser. Ådalens strejkande arbetare blev
fruktansvärt .
Tisdagen den 12 maj kom de nya arbetarna - strejkbrytarna. De var beväpnade.
Dagen efter började strejkbrytarna att jobba med att pappersmassa på fartyget Milos. Demonstrerande arbetare jagade bort dem. Några strejkbrytare blev kidnappade och blev att lova att de skulle sluta med strejkbryteriet. När de hade lovat det, man dem.
Klockan 17.00 samma dag bad myndigheterna i Ådalen om militär hjälp. Den truppen som kom var med gevär och kulsprutor. Militärens ankomst väckte irritation. Soldaterna möttes med flygblad, slagord och Internationalen*. Och man kastade sten. En folkmassa av arbetare gick till strejkbrytarnas barack. Där kastade de sten och militären svarade med att lösa skott och kasta granater. Några demonstranter brännskadades.

Torsdagen den 14 maj kl. 12.00 hade arbetarnas ett möte. Det kom tusentals deltagare. Några föreslog att de skulle starta en demonstration till Lunde. Demonstrationen var egentligen inte planerad men det blev ganska snart till ett långt med ordning och disciplin. Alla gick med - män, barn och kvinnor. Demonstrationen hade ca 8 000-10 000 .
När tåget började närma sig platsen där det skulle vända, möttes det av militärer. En av officerarna skrek HALT! Men det var att stanna på grund av trycket bakifrån. I stället kom tåget närmare och till slut kom man ända fram till hästarna. En häst ramlade och ryttaren ramlade av. Ryttarna flydde. Till slut stannade tåget och människorna kunde backa. Då sköt en av officerarna med sin revolver. Kapten Mesterton kommenderade ELD. Fem personer av skotten och andra .

De döda var:
Erik Emanuel Bergström han var 31 år gammal och jobbade på fabriken.
Evert Birger Nygren han var 22 år och arbetare.
Sture Allan Johannes Larsson han var 19 år, sjömanslärling
Ernst Viktor Emanuel Eriksson han var 35 år och fabriksarbetare.
Eira Karolina Söderberg hon var 21 år och dotter till en sågverksarbetare.

De fyra männen gick längst fram i tåget, kvinnan stod bredvid och tittade. Militären hade sjukvårdssoldater med sig, men de inte de skadade.
På den fick inte de strejkande arbetarna något stöd från tidningar eller politiker, utom ifrån de kommunistiska och socialdemokratiska tidningarna. Dessa vänstertidningar fick problem. Tidningarna blev dömda och fick fängelsestraff. Idag är händelsen i Ådalen något som de flesta svenskar över.

____________________________________________________________________

* "Internationalen" är arbetarrörelsens främsta musikstycke. De mest välkända orden är:
"Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär."
Lyssna på melodin