Europa före 1914

I samband med Wienkongressen 1815 (som ägde rum efter Napoleons härjningar) delades makten i Europa upp främst mellan stormakterna Frankrike, Preussen, Ryssland, Storbritannien och Österrike. Trots konflikter och krig bestod denna ordning fram till 1860-talet. Därefter försköts maktfördelningen i och med Italiens enande och Preussens förvandling till tyskt kejsardöme. På Balkan höll det Ottomanska väldet på att falla sönder. Allt detta samverkade till att spänningen i Europa växte sig allt starkare.

I maj 1910 begravdes Edvard VII i England. Fortfarande rådde en bräcklig fred i Europa. Till begravningen kom statsöverhuvuden från ca 70 länder, men bakom den vänskapliga fasaden försökte varje land skydda sina egna intressen. Storbritannien, Frankrike och Ryssland ville alla skydda sina imperier. Mellan dem fanns det allt starkare Tyskland samt dubbelmonarkin ÖsterrikeUngern. 1912-1913 ägde två Balkankrig rum, vilka ledde till att Serbien växte fram som en regional makt. 1914 pågick en kapprustning i Europa, då krigsfartyg rustades upp, soldater inkallades och arméerna växte. Den slutliga krisen kom med det som ibland har kallats ”Europas sista sommar”.

Frans Joseph

1914 hade Österrikes kejsare Frans Josef (1830-1916) regerat i mer än 60 år. De senaste 47 åren hade han även varit kung av Ungern. Trots sin ålder förblev han hela tiden en stark ledare och det var hans auktoritet som hindrade dubbelmonarkin från att falla sönder. En sträng militär och katolsk uppfostran gjorde att han

utvecklade en konservativ personlighet, med känsla för religion och stark pliktkänsla. Frans Joseph besteg tronen redan vid 18 års ålder. På grund av sin rädsla bl.a. för revolutioner förde han en utrikespolitik där han alltmer vände sig till Tyskland för stöd. Syftet var att kunna hålla samman sitt etniskt splittrade välde. Under sin livstid var han olyckligt gift med Elisabet av Bayern, som mördades av en anarkist 1898. Brodern Maximilian av Mexico arkebuserades 1867 och den ende sonen Rudolf begick självmord. Dessa personliga tragedier samverkade till att ge Frans Ferdinand ett starkt stöd från folket och han blev en samlande symbol för riket.

Franz Ferdinand och Sophie Chotek

Franz Ferdinand (1863-1914) var österrikisk ärkehertig och tronföljare. Han var impopulär hos kejsaren efter att

i hemlighet ha friat till Sophie Chotek, som kom från en lägre adelssläkt. Då hon inte ansågs passande krävde kejsaren att Franz Ferdinand skulle avstå från giftermålet, men denne vägrade. Till slut gick Frans Joseph med på äktenskapet, i utbyte mot att parets barn inte skulle ärva tronen. Relationen förvärrades

också av att Frans Joseph var emot de förändringar som Franz Ferdinand ville verka för. Inom utrikespolitiken ville Ferdinand återställa ett gott förhållande till Ryssland, utan att för den skull riskera alliansen med Tyskland. I första hand tänkte han sig en organisation med tre huvudnationer, den tyska, ungerska och sydslavisk-tjeckiska. Från 1906 växte hans inflytande inom det militära området och 1913 blev han generalinspektör för armén.

Svarta handen

Svarta handen, eller Enhet eller döden som den också kallades, var en hemlig serbisk organisation som bilda-

des 1911 och leddes av höga officerare. Organisationen värvade i första hand unga idealister och fattiga bönder. Den krävde total hängivenhet av sina medlemmar och martyrskap uppmuntrades gärna. Målet var att befria serberna från Österrike-Ungern och skapa ett storserbiskt rike, genom att förena Österrike-Ungerns sydslaviska områden med Serbien. Organisationen stod bakom flera politiska attentat, bl.a. mordet på tronföljaren Franz Ferdinand och Sophie Chotek den 28 juni 1914 i Sarajevo.

Gavrilo Princip (1894-1918), en bosnienserbisk nationalist och student sköt ärkehertigen och hans gemål. Han dog i fängelse av tuberkulos 1918.

Första världskriget bryter ut

Den 28 juni 1914 mördades den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål på öppen gata i staden Sarajevo i Bosnien. Morden väckte till en början stor uppståndelse, som sedan lade sig snabbt. Frans Joseph valde istället att vänta, för att mer än tre veckor senare ge Serbien ett ultimatum som han visste att man inte kunde uppfylla. Den 23 juli inleddes den s.k. svarta veckan och den 28 juli förklarade Frans Joseph krig mot Serbien. Den ryske tsaren Nikolaj II reagerade starkt. Han stod på de slaviska serbernas sida och tänkte inte tillåta att Österrike-Ungern angrep Serbien; Ryssland började mobilisera sina trupper. Tysklands kejsare Vilhelm ville inte svika Österrike-Ungern och krävde därför att Ryssland skulle avbryta mobiliseringen. När tsaren vägrade förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Nu rådde krig mellan Ryssland och Serbien på ena sidan och Tyskland och Österrike-Ungern på den andra. Andra länder drogs raskt in. Frankrike var allierat med Ryssland och den 3 augusti förklarade Tyskland Frankrike krig. Dagen därpå marscherade tyska trupper genom Belgien in i Frankrike. Storbritannien hade lovat att skydda Belgien och den 5 augusti var världskriget ett faktum.

Serbernas, Kroaternas och Slovenernas kungarike (Jugoslavien) utropas 1918

1908 annekterade Österrike-Ungern provinsen BosnienHercegovina, där majoriteten av befolkningen var serber. Provinsen blev formellt en del av ÖsterrikeUngern. För att förebygga serbiska anspråk på området försökte Österrike–Ungern spela ut kroater och serber mot varandra. De etniska och religiösa motsättningarna underblåstes genom införandet av ett formellt självstyrande parlament, där platserna delades mellan kroater (katoliker), serber (ortodoxt kristna) och muslimer.

1918 utropade sig Jugoslavien som självständig stat på Balkanhalvön, bestående av Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien–Hercegovina, Montenegro och Makedonien.

Nästan inga andra stater har dock erkänt statsbildningen. I samband med jugoslaviska kriget (väpnad konflikt som utbröt 1991) upplöstes Jugoslavien och ombildades istället till ett flertal självständiga republiker.