Vid sidan av Peder Swarts krönika poppar ett antal folktraditioner
upp om Gustav Vasa under de hundra åren efter 1660. Till slut sammanställs
de i en ”avhandling”, publicerad 1780 av kyrkoherden i Nora,
Johan Reinhold Schultze. Genom denna – ”Minne af ghlorwyrdigt
i åminnelse, konung Gustaf I:s wistande i Dalarne 1520 och 1521”
– fick Gustavs ”äventyr” en enorm spridning. Genom
Anders Fryxell blev dessa berättelser var mans egendom genom folkskolans
läroböcker om Fäderneslandets historia, som utkom mot slutet
av 1800-talet. Där finns bl.a. berättelser om hur Gustav smiter
ut ur ett hus genom utedasset, gömmer sig i en jordkällare och
i ett hölass. Kring detta med hölasset finns en mycket detaljerad
berättelse om hur det droppade blod från lasset eftersom Gustav
Vasa hade blivit skadad. För att dölja detta för de danska
knektarna, skar kusken ett hål på hästens fot för
att förklara blodspåren i snön. Till dessa berättelser
kan läggas ett antal platser där han påstås ha varit,
vilat sig, ätit... Många traditioner är sinsemellan motstridiga,
andra är tidsmässigt helt orimliga.