Den medeltida världsbilden

Världsbilden under medeltiden var dualistisk - man delade in allt i två delar: ande och materia. Vetenskapen visste nu att jorden var ett klot men många människor såg den ändå som en platt skiva och som universums centrum. Runt jorden rörde sig måne, sol och planeter i kretsar. Närmast jorden var månen och man delade in världen i en sfär (ett område) ovan och en sfär under månen.

Sfären ovan var evig och oföränderlig (ande). Högst uppe satt Gud. Sfären under var förgänglig och föränderlig (materia). Människan bestod precis som universum både av ande och materia. Hennes ande drogs mot Gud och hennes kropp mot djuren (som inte hade någon ande). Det viktigaste för medeltidens människa var själens frälsning. Kroppens lidanden skulle inte betyda någonting.

Det dualistiska synsättet finns också i tankarna om gott och ont - Gud och djävulen, himmel och helvete, vitt och svart, dygd och synd, dyrkan och fysisk kärlek.        

En författare och kompositör som skrivit mycket om den medeltida världsbilden är den tyska abbedissan Hildegard av Bingen (1098 -1179). Hon behandlar religion, fysiologi, religiösa uppenbarelser och medicin i sina verk och hon ser människan som ett mikrokosmos (en miniatyr) av det stora universum, bestående av de fyra elementen: jord, vatten, eld och luft.