SUMERERNA Allting pekar på att den första högkulturen i världen uppstod i det område som grekerna senare gav namnet Mesopotamien. På svenska betyder det landet mellan floderna. Området som ibland också kallas Tvåflodslandet heter idag Irak. De två floderna är Eufrat och Tigris. De rinner upp långt i norr i östra Turkiet och de för på våren med sig stora vattenmängder i sitt lopp ner mot Persiska viken. På hösten däremot minskar vattenmängden ordentligt och torkan breder ut sig.

Högkulturen här uppstod ungefär 3200 f.Kr. men det hade en förhistoria som sträcker sig ytterligare ca fem tusen år bakåt varunder en allt högre civilisation hade växt fram(1).

I Mesopotamien bodde på 3000-talet f.Kr. ett folk som kallas sumerer. Man vet inte varifrån sumererna kom och inte heller när de kom till Mesopotamien(2).Området där de bodde kom att kallas Sumer. Genom arkeologiska utgrävningar har man kunnat konstatera att konstbevattning av jorden inletts redan omkring 6000 f.Kr i detta område på flodslätten mellan de två floderna(3). Redan på 5000-talet f.Kr. växte här fram en stadskultur med handel och hantverk.

Omkring 3200 f.Kr. utvecklade sålunda sumererna här den första kända skriften som kallas kilskrift. Den sumeriska högkulturen som nu följde innebar också att handel och hantverk fortsatte att utvecklas i stora städer. Staden Uruk beräknas till exempel ha haft ca 50000 invånare omkring 3000 f.Kr. Sumererna var också, för sin tid, framstående inom matematik och astronomi. De skapade bland annat en kalender där året indelades i 12 månader.

Det sumeriska området erövrades omkring 2300 f.Kr. av Sargon I av Akkad. Akkaderna, som bodde norr om sumererna, var ett semitiskt folk som kulturellt sett helt och hållet tagit över sumerernas kultur. De enade nu landet och skapade dessutom ett jätterike som sträckte sig från Medelhavet till Persiska viken. Det gick dock relativt snabbt under och efter ytterligare en tid kunde kungen Ur-Nammu omkring 2100 f.Kr.återupprätta det sumeriska riket. Under ca ett århundrade blomstrade för sista gången den sumeriska kulturen tills de semitiska babylonierna erövrade området omkring 2000 f.Kr.

Konst och litteratur utvecklades. Bland annat skrevs här de första versionerna av det berömda Gilgamesheposet vilket senare fullbordades av babylonierna.

Sidans topp

Omkring 2000 f.Kr. tas alltså området över av de semitisktalande babylonierna. Dessa tog dock i stort sett över den sumeriska kulturen och vidareutvecklade den dessutom. De byggde vidare på sumerernas kunskaper inom matematik och astronomi och de intresserade sig för konst och kultur precis som sumererna gjort. En annan viktig "uppfinning" som sumererna gjort var lagen. Även denna vidareutvecklades av babylonierna. Berömda är Hammurabis lagar från omkring 1700 f.Kr. principenför bestraffning var hård: Öga för öga, tand för tand.

I Babylonien, som området nu kallades, hette huvudstaden Babylon. Det var länge en dominerande stad i denna del av världen. Den utvecklades med tiden till en verklig storstad och kulturellt centrum.

Samtidigt med detta gammalbabyloniska rike existerade Hettiterriket i Mindre Asien (dagens Turkiet). Det var ett indoeuropeiskt folkslag som använde sig av hästdragna stridsvagnar. Hästen infördes alltså till Främre Orienten av indoeuropéerna. Enligt traditionen var det också hettiterna som introducerade användningen av järnet men det finns inga säkra bevis på att de var ensamma om denna innovation. Hettiterna försvann ur historien efter att assyrierna (se nedan) erövrade deras rike omkring 1200 f. Kr.

Till norra delen av Mesopotamien hade ett annat semitiskt folk utvandrat. Det var assyrierna. De fick med tiden ett rykte om sig att vara särskilt krigiska (men det är de inte precis ensamma om. Det gäller nog de flesta folk, åtminstone under vissa perioder). Efter att det babyloniska riket gått under och även andra stater fallit intog assyrierna under ca 600 år (från ca 1200 - ca 600 f.Kr.) en stormaktsställning i Mellanöstern. Assyrien gjorde sig under denna tid känt som en hård militärstat.

Även assyrierna var dock kulturellt sett arvtagare till den sumeriska kulturen men de har kanske inte gjort sig kända för några nämnvärda egna kulturella bidrag så som babylonierna gjort.

Omkring 600 f.Kr. kom babylonierna tillbaka. År 612 erövrade de den assyriska huvudstaden Ninive och jämnade den med marken. Det assyriska riket utplånades och ersattes av ett nybabyloniskt rike. Även babylonierna gjorde sig nu kända för hårda metoder. Under kungen Nebukadnessar råkade till exempel judarna, efter ett uppror, ut för den babyloniska fångenskapen och Jerusalem förstördes (år 589 f.Kr). Nebukadnessar är annars mest känd för sina byggnadsverk i babylon, bland annat de hängande trädgårdarna och Babylons torn.

Det nybabyloniska riket gick dock relativt snart under genom angreppen från den nya stormakten i öster, det akkemenidiska riket i Persien. Huvudstaden Babylon föll utan strid år 539 f.Kr.

Babyloniernas betydelse för eftervärlden består främst däri att deras kunskaper inom naturvetenskap - som de vidareutvecklade från sumererna - låg till grund för den senare grekiska vetenskapen.

Sidans topp

KOMMENTARER

1) Med civilisation eller högkultur menas ett organiserat och välordnat samhälle som även börjat använda skriftspråk. Läs mer om vad som kännetecknar en civilisation i fördjupningsavsnittet "Jordbruksrevolutionen". Se också civilisation (NE). Tillbaka

2) Det enda man vet säkert om sumererna är att de ej talade ett semitiskt språk så som deras grannar på flodslätten gjorde. Semitiska språk = dominerande språkgrupp i Mellanöstern. Talas av ca 200 milj. människor. Störst av dem är arabiska men även mindre språk som t.ex hebreiska hör dit. Tillbaka

3) Konstbevattning = att kontrollera vattentillförseln till jordbruket så att man undvek torka respektive väldiga översvämningar som annars skulle ha blivit fallet. Genom konstbevattningen leddes vattnet ut i kanaler så att en jämnare vattentillförsel kunde ordnas. Tillbaka

Sidans topp

LÄNKAR

Mesopotamien (Lars Hammaréns historiehemsida)

Sidans topp

BILDER

Ishtarporten (Louvren. Foto förf.)

© Lars Hammarén 2002