Standarder

Därför behövs standarder
Vissa saker tar vi för givet, till exempel att kontakten på lampan ska passa i vägguttaget, oavsett om vi är i Eslöv eller Korpilombolo. Eluttagen i Sverige är standariserade sedan länge. Detta är ingen självklarhet, vilket vi märker ibland på semesterresan, när hårtorken eller rakapparaten inte går att ansluta till vägguttaget på hotellrummet.

Exempel
På 1800-talet fanns det flera privata företag i USA som byggde järnvägsnät. Ett problem som så småningom blev allt värre var att företagen byggde sina järnvägar med olika spårvidd. Det ledde till att passagerare var tvungna att anlita flera olika bolag, när de skulle åka vissa sträckor. I vissa fall kunde järnvägsstationer som tillhörde olika bolag ligga ganska nära varandra. Bolagen insåg naturligtvis efter hand att det var mycket opraktiskt med olika spårvidd och beslöt sig för att samordna järnvägstrafiken. De eftersträvade helt enkelt gemensamma regler för trafiken.

Datakommunikation
Man kan dra paralleller mellan utvecklingen av järnvägstrafiken och datakommunikationen. Under flera årtionden har utvecklare av utrustning för datakommunikation tillämpat egna regler, det vill säga regler som har gällt för de egna produkterna. Detta har medfört att kunderna har blivit låsta till sina leverantörer. Under 1970-talet började man inse behovet av allmänna regler, standarder, för kommunikationsutrustning. Man förstod att det fanns många fördelar i att leverantörer och kunder samverkade för att få fram produkter och tjänster som kunde användas generellt vad gällde datakommunikation. En av poängerna med standarder är att en kund kan köpa dator, skrivare, modem, kablar, program osv. från olika leverantörer, koppla ihop utrustningen, köra programmet och konstatera att allt fungerar. Standardtänkandet var ingalunda en självklarhet för bara några år sedan, men det vinner allt mera terräng.

Program
Standardiseringen gäller inte enbart för maskinvara. Under senare tid har allt fler röster höjts för att standardisera även programmen och det sätt de kommunicerar med varandra. På samma sätt som beträffande maskinvaran, skulle kunderna kunna köpa program eller programkomponenter från olika leverantörer, och vara säkra på att dessa kan samarbeta. Du kanske inte ens behöver köpa alla programkomponenter din tillämpning kräver – om de finns tillgängliga någonstans på Internet, kanske de kan utnyttjas på plats, och leverera resultatet av till exempel någon beräkning tillbaka till ditt program.

Begreppet
Öppna system används ofta om standardiserade system, främst UNIX-system. Tanken är förstås att program skrivna för öppna system ska kunna användas oberoende av vem som levererat maskinvara, operativsystem och program.

Standardiseringen, hur?
Inom vilka områden standardiserar man? Mycket av standardarbetet i Europa är kopplat till OSI-modellen som vi behandlar länge fram i det här kapitlet. Här ska vi bara summariskt belysa vad standardiseringsarbete kan innebära.

Uppbyggnad av produkter, tjänster och system ska ske enligt vissa definitioner, regler och rekommendationer. Man talar i detta sammanhang om basstandarder.

För produkter, tjänster och system ska fungera ihop krävs att de är utformade enligt basstandard och att kommunikationen fungerar på flera nivåer enligt OSI-modellen. Arbetet med funktioner brukar kallas funktionsstandardisering.

Provning innebär att man testar produkter, tjänster och system som är utvecklade enligt standarder. Om testresultaten uppfyller vissa krav och önskemål, blir produkterna och så vidare godkända och får ett intyg om detta av en auktoriserad organisation. De blir med andra ord certifierade. Exempel på certifiering är S- och T-märkning av elektrisk utrustning för hushållsbruk respektive utrustning som får anslutas till Telias nät.

Inom industrin är det vanligt att man använder programmerbara verktygsmaskiner, instrument och datorer, som inte kan kommunicera sins emellan. Det här har varit särskilt påtagligt inom bilindustrin, där man av lönsamhetsskäl har haft anledning att automatisera produktion så lång som möjligt. Automatiseringssträvanden leder till att det blir allt lättare att koppla ihop olika utrustningar.

Databranschen genomgår en snabb utveckling. Det är svårt för dem som arbetar med standardisering att hänga med. Eftersom datatekniken är spridd över hela världen vill det till att både globala och nationella organisationer samarbetar vad gäller standardisering. Det finns numer ett nätverk av organisationer som arbetar med standarder. Karakteristiskt för en standard är att den omfattar ett antal regler, rekommendationer, förslag till definitioner med mera. Standarden bildar ofta ett ramverk, som leverantören utgår från då han utvecklar sina produkter.

Eftersom utvecklingen går snabbt, hinner oftast inte standardiseringen med. Om något företag utvecklar en teknik som får stor genomslagskraft och sprids över hela världen, blir den ibland betraktad som en standard, trots att den inte alls uppfyller kraven på en standard. Man talar om de facto-standarder, dvs. många företag ansluter sig till tekniken som om den vore en standard. Ibland utvecklas två konkurrerande tekniker där ingen av dem får överhanden. Då kan standardisering antingen välja den ena tekniken eller slå ihop båda till en standard. Det är vad som hände med de så kallade 56k-modemen, där två olika lösningar fick ungefär lika stor genomslagskraft. Ovanligt snabbt utvecklades sedan v.90-standarden, som accepterades av på parter. De anpassade sina respektive lösningar till standarden, och alla var nöjda.