Carl Michael Bellman föddes i Stockholm 4 februari 1740. Bellman skrev hur många texter som helst. Han skrev även mycket egen musik, men lånade också friskt från andra, vilket var helt i tidens anda. De två vis-samlingarna Fredmans Epistlar och Fredmans sånger är det han är mest känd för. Två speciella egenskaper gjorde honom mycket populär: den ena var hans förmåga att snabbt improvisera fram nya texter om nästan vad som helst, det andra var hans förmåga att imitera olika instrument, något som han ofta använde i sina sånger. Bellman var både känd och uppskattad av många människor i sin samtid – men inte av de som satt på pengarna. De flesta som uppskattade honom kom ur de lägre stånden, och på den här tiden var det fortfarande mecenatskap som gällde som försörjning för exempelvis kompositörer och musiker. År 1794 sattes han i arrest för att inte ha betalt sina räkningar. Hans vänner löste ut honom, men den dåliga miljön i fängelset hade påverkat hans hälsa och han blev snart sjuk och dog kort därefter, 11 februari 1795. Han begravdes på S:ta Clara kyrkogård mitt inne i Stockholm, men flyttades på 1800-talet till Norra kyrkogården.