Kärleken

I ett samhälle där andlighet ansågs som det ideala var det naturligt att se den andliga kärleken som den absolut finaste formen av kärlek. Först och främst skulle man älska och vörda Gud. För en kvinna var det något mycket fint att gå i kloster. Mellan man och kvinna skulle det finnas något som man kallar hövisk kärlek. Mannen skulle dyrka kvinnan på avstånd. Själva dyrkan var det viktigaste, inte den fysiska kärleken. Man ansåg att den höviska kärleken förädlade människan och det var viktigt att kvinnan inte var för tillmötesgående.

Bild av Cupido.

Denna syn på kärleken syns i riddarberättelser och senare i riddarromaner som till exempel i Walter Scotts berättelse om riddaren Ivanhoe (som har filmatiserats). I romanen om Tristan och Isolde skildras en mer erotiskt laddad kärlek, som dessutom är förbjuden:

Förbjuden frukt

Isolde är bortlovad till kung Marc men när hon och Tristan dricker en kärleksdryck blir de som förhäxade i varandra. De kan alltså inte hjälpa den passion som de båda upplever och äktenskapsbrottet som passionen leder till. Om man ser det genom medeltida glasögon uppfattar man passionen som något negativt, orsakad av trolldom och mörka krafter.

I berättelsen om Ivanhoe anklagas den judiska flickan Rebecka för att vara häxa när man upptäcker att riddaren Brian de Gilbert är passionerat förälskad i henne.

Kärleken mellan en ickekristen och en kristen är oftast dömd att misslyckas i medeltida berättelser.

I den folkliga litteraturen, som i Boccaccios Decamerone, skildras en mer avspänd syn på den fysiska kärleken. Berättelserna var mycket vågade i sin samtid.