Uppsats: Skriv om "ditt" möte med Odysseus

 "När jag mötte Odysseus"

Jag var en av tusentals andra som väntade vid Ithakas hamn denna soliga majmorgon. Ett svagt dis låg som ett bomullstäcke över det stilla havet, och gårdagens storm var som bortblåst. Den vanligen livliga och stojiga folkmassan var alldeles lugn och förväntansfullheten fyllde luften som en frisk och annorlunda doft, vilken alla kände.

Vi hade samlats här idag ty vi hade fått bud av en sjöfararande att den store kung Odysseus var vid liv och skulle denna morgon återse sin hemö, Ithaka, efter tio långa år av äventyrande till sjöss. Måtte Poseidon vara lugn och Zeus beskydda kungen och hans skepp. Trots det oändliga antalet människor var det som om jag ledde dem alla, som den förste att hälsa den hemkomne kungen. Hans älskade Penelope syntes inte till.

Det skulle nog inte dröja länge till, om allt bar sig väl med väder och vind. En del började bli otåliga och jag hörde det surras om att det hela inte var annat än ett falskt rykte. Men jag hoppades ännu, något sa mig att det var sant och jag kände inget tvivel.

Just som en hoper människor skulle till att lämna platsen hördes ett sorl sprida sig, som slutligen övergick i våldsamma hyllningsrop. Jag vände blicken mot horisonten, som inte gick att urskilja, och ut ur dimman syntes två väldiga master skjuta fram. Dessa bars upp av ett fartyg så mäktigt att ljudnivån höjdes kraftigt vid dess uppenbarelse. Det största seglet tycktes stort såsom byns torg och jag kände mig upprymd av en glädje som sköljde över mig, som en varm flod. Odysseus själv steg upp i fören och vinkade häftigt med båda armar åt sitt folk. Han möttes av ett nästintill öronbedövande jubel och några av kvinnorna föll på knä och prisade Zeus. Kajen fylldes av hjälpvilliga män när skeppet närmade sig och förtöjningstamparna kastades iland. Landgången sköts fram och en förväntansfull tystnad spred sig då kungen med stolta klov steg iland. Han stannade upp, lyfte händerna mot skyn och utbrast: "Mitt sköna hemland, som jag har saknat dig och ditt folk. Tack, o store Zeus för din godhet att åter föra mig till himmelriket på jorden, Ithaka!"

Med trasiga kläder som blottade en stark och välformad kropp, vilt lockigt hår och en skäggig haka som lyftes av stolthet tog Odysseus emot folkets jubel. Hans ögon utstrålade värme och sken som självaste Helios. Det var en vacker syn! Långsamt kom han vandrande emot oss, jag föll på knä och hälsade honom. En stadig hand lades på mitt huvud. Att det var den store kungen som rörde vid mig vågade jag knappt tro, men jag kände hur hela min själ fylldes av mod, styrka och ännu fler av hans underbara egenskaper. Han lyfte så upp sitt huvud och mötte min blick. Den blicken skulle ha fått även det största vilddjur att känna hans kraft och vika undan. "Frukta inte", sade han vänligt. "En kung har återvänt för att beskydda sitt rike och dess invånare, så länge han lever!" När han vandrade vidare såg jag efter honom och visste att jag aldrig mer skulle behöva frukta något i denna värld

… inte när jag tilldelats mod och styrka av självaste kung Odysseus.

P.S. Jag vet att Odysseus hemkomst berättas på ett annat sätt i Odysséen, men detta är min version. D.S.

av Caroline Carlstedt, vt 1998 (publiceras med hennes tillstånd