Kort historia om strålning

Människan har exponerats för strålning sedan tidernas begynnelse. Till exempel har hon utsatts för solljus, d.v.s. det synliga ljus från solen som åtföljs av osynlig ultraviolett och infraröd strålning. Hon har också exponerats för andra former av osynlig strålning, som kommer från såväl solen som världsrymden och som kallas för kosmisk strålning. Denna är en mycket energirik form av strålning, som kan tränga igenom tjocka berglager. Ingenstans på jorden kan en människa undgå exponering för kosmisk strålning. Denna energirika strålning kan orsaka elektriska förändringar i allting, som den går igenom, och kallas därför joniserande strålning. Det finns andra typer av joniserande strålning, som kommer från jorden, och källan till dessa är radioaktiva material. Termen radioaktiv myntades av Marie Curie, som upptäckte radium år 1898. Radioaktivitet är en naturlig egenskap hos vissa av de atomer av vilka jorden är uppbyggd.

Den först upptäckta typen av joniserande strålning hade framställts av Wilhelm Conrad Röntgen år 1895. Han använde en apparat, där elektroner inuti ett glasrör sköts iväg vid hög spänning mot en metallplåt. När elektronerna bromsades upp i metallplåten bildades en tidigare okänd sort av strålar. Dessa döptes av Röntgen själv till X-strålar men kom också att efter honom kallas för röntgenstrålar. Han visade att de kunde tränga igenom mänsklig vävnad och han lyckades att med hjälp av en fotografisk plåt framkalla en skuggbild av benen. Kort efter Röntgens upptäckt av dessa strålar kom de till användning inom medicinen, men tyvärr blev många av de läkare som använde strålningen sjuka. Man började inse de farliga effekterna av alltför stor exponering för joniserande strålning.

Nu vet vi, att dessa effekter beror på kemiska reaktioner till följd av de elektriska förändringar, som den joniserande strålningen åstadkommer i materia. För att ta itu med problemet grundade1928 ett antal radiologer samlade i Stockholm den internationella strålskyddskommissionen (ICRP). ICRP har utarbetat sätt för att ange stråldoser och har rekommenderat dosgränser för olika användningsområden, så att man kan utnyttja fördelarna med strålning utan att ta för stora risker.

Joniserande strålning spelade en viktig roll vid studiet av atomens kärna, vilket ledde till Otto Hahns och Fritz Strassmanns upptäckt av fissionen år 1938. Sprängningen av de första atombomberna över Japan 1945 skapade en ny grupp människor, som erhållit stora doser joniserande strålning. Bomberna spred också radioaktivt nedfall över hela världen. Ännu mer nedfall producerades av atmosfäriska kärnvapenprov, som fortsatte fram till 1980.

Den första kärnreaktorn startades av Enrico Fermi 1942 och den första elektricitet som alstrats i samband med fission levererades 1951 av en försöksreaktor i USA. Kärnkraften utvecklades mycket snabbt och Euratom grundades 1957. Till följd av katastrofen i Tjernobyls kärnkraftverk i Ukraina 1986 utsattes ett stort antal människor för relativt höga doser av joniserande strålning. Ännu mer radioaktivt material spreds över världen, vilket återuppväckte den gamla rädslan för joniserande strålning.

Källa: http://www.ssi.se/fakta_om_stroelning/Stroelningsbroschyr/Inledning.html