Det här är en litteraturhistorisk översikt jag skrivit ihop så ni ska ha lite underlag för ert val av litterär period. Tänk dock på att den är skriven utifrån mina sympatier och antipatier. Urvalet baserar sig på mitt personliga tyckande. Ni har kanske helt andra favoriter inom olika perioder. Tidsangivelserna är också mycket ungefärligt tillhuggna.
Elisabeth
Vår västerländska litteraturhistoria brukar man säga börjar med den grekiska antiken (ca 800 f Kr – 100 f Kr). Grekerna skriver dramer som Lysistrate och kung Oidipus och spelar upp dem. Homeros berättar om kriget mellan Troja och Aten i Iliaden och Odysseus resor i Odysséen. Sapfo skriver dikter på ön Lesbos. Archimedes gör uträkningar och Aristoteles, Sokrates och Platon filosoferar om livets mening. Hippokrates gör medicinska rön. Det är en tid som är full av vetenskapliga upptäckter, en kunskapstörstig tid. De fria männen har tid att gå på teater och man har en stor gudaskara som figurerar i dåtidens såpoperor. Zeus vänslas med kvinnor och hans hustru Hera tar ilsket hämnd på honom och kvinnorna. Samtidigt är det en tid med mycket krig och osäkerhet vilket man kan se i Iliaden (som filmen Troja bygger på).
Så småningom slås grekerna ut i olika krig och deras rike minskar. Det romerska imperiet växer till sig i stället. (ca 100 f Kr – 350 e Kr). Romarna importerar de grekiska gudarna men byter ut deras namn, Zeus blir Mars, Afrodite blir Venus osv. Litteraturen är till en viss del densamma. Man skriver ner vetenskapliga rön och filosofiska funderingar. Men eftersom romarna är mycket intresserad av krig och instiftar den romerska lagen som ska gälla för alla, skriver man också en hel det taktisk krigslitteratur och lagböcker. Publius (eller Gaius) Cornelius Tacitus, född omkring år 55 e Kr, död omkring 120, var en romersk historiker, författare och statsman (politiker) som skrev flera verk som är kända än idag, bl a Germania där olika folkslag, gemensamt kallade germaner, och deras kultur beskrivs. Här beskrivs bl a Suioner, svioner som bor på en ö i havet, och en del tolkar det som en beskrivning av svear/ svenskar.
Det romerska imperiet faller sönder under 300-talet. Attila (cirka 406-453) var hunnernas kung. Han kallades av samtiden Guds gissel. Attila härskade över ett stort antal folk främst i östra Europa. Hunnerriket var Europas största rike i sin tid och sträckte sig från Donau upp till Östersjöns sydkust, och från Svarta havet in i Centraleuropa. Attila invaderar också Italien och är den slutliga dödsstöten för det romerska imperiet.
Hans välde faller dock sönder efter hans död, under sönernas kamp om makten. Den makt som seglar upp och tar över så småningom är den kristna kyrkan. Under sönderfallet går mycket kunskap förlorad, läskunnigheten minskar och snart är det bara präster och munkar som behärskar läskonsten i Europa. Många läroböcker är skrivna på grekiska, men få kan längre läsa på grekiska. Latin blir det dominanta språket i skrift och kyrkan sitter på det mesta av kunskaperna. Bibeln är den viktigaste boken och man skriver också helgonlegender.
Adeln roar sig också med riddarberättelser om heroiska hjältar som dyrkar änglalika kvinnor men framför allt är väldiga kämpar. Författarna är oftast okända, och många berättelser bärs vidare muntligt, men några har nedtecknats och bevarats till eftervärlden. Rolandssången och Tristan och Isolde skrivs under den här tiden. Rolandssången handlar om en riddare som är rena Stålmannen tills han till slut stupar. Folket har det inte lätt under den dubbla bördan av kyrkan och adeln, och klagar främst sin nöd i ballader som t ex Liten Karin.
I Norden har vi en egen litterär period under medeltiden som kallas sagatiden eller den fornnordiska litteraturen. På Island skriver man ner släktskapssagor om familjefejder och vendettor. Även här ser man spår av rena stålmän och tappra dåd. De är dock mera actionfyllda och inte så fyllda med höviskt tal som riddarsagorna.
I den äldre Eddan har man också skrivit ner dikter från vår tid som Asadyrkare. Här hittar man Odens visdomsord och berättelse om världens skapelse med asken Yggdrasil och världens undergång, Ragnarök. Man kan se likheter med andra kulturers skapelse – och undergångsberättelser, och säkert har man tagit intryck av dessa under sina resor. Så småningom kommer dock kristendomen att genomsyra även Norden och litteraturen blir mer religiös och skriven på latin. När man börjar skriva ner lagarna, vilka tidigare har bevarats muntligt, gör man det dock på svenska. Äldre Västgötalagen som nedtecknas under 1200-talet är ett tidigt exempel på det.
Under senare delen av medeltiden finns det flera saker som gör att kyrkan försvagas eller splittras. Man upptäcker nya länder med Marco Polos och Columbus resor. Digerdöden har gjort arbetskraften mer dyrbar. Många gamla rön som grekerna gjorde nyupptäcks (jorden är rund t ex) och gör kyrkan mindre trovärdig. En ny samhällsklass börjar skapas av rika handelsmän som också vill ha något att säga till om. Det finns många fler orsaker till förändringen, men man ser den bryta fram på många olika sätt. Den kommer olika snabbt till olika ställen. Förändringen kallas idag för renässansen vilket betyder pånyttfödelse. Det som man menar föds på nytt är alla kunskaper som faktiskt funnits tidigare under antiken, men som fallit i glömska eller gömts under medeltiden.
Hur tar det sig uttryck då i litteraturen?
Först ut är renässansen i Italien (ca 1380-talet). Dante Alighieri struntar i att skriva på latin som ingen längre talar, utan skriver i stället på språket folket i Florens pratar: Italienska. Han skriver Den gudomliga komedin som handlar om en man som under mitten av sin levnad får besöka helvetet, skärselden och himlen för att få lite tips om hur det kan gå för honom beroende på hur han fortsätter sitt liv. En annan sak som skiljer Dante från medeltidens författare var att han tog sig friheten att tolka hur helvetet såg ut utifrån sina egna preferenser. Eftersom han var mycket politiskt intresserad placerade han t ex landsförrädare i helvetets allra nedersta krets.
I England kommer renässansen under 1500-talet. Engelsmännen tar av politiska och ekonomiska skäl avstånd från kyrkan i en reformation och inför den anglikanska kyrkan. Shakespeare är en viktig företrädare för renässansen både för att han inriktar sig på individer i stället för kollektiva massor som medeltiden ofta gjorde. Han intresserar sig för enskilda människoöden, men tar också fram det typiska för människor i personer som t ex Macbeths giriga fru och Hamlets oroliga tonårsfigur.
I Sverige kommer renässansen med Gustav Vasa under 1500-talet. Han inför den protestantiska kyrkan och låter översätta Bibeln till svenska. För oss innebar det ett ökat intresse för det svenska språket och man börjar tala om stavningsregler och språkvård.
Barocken (ca 1600-tal)
Efter renässansen kommer en tid av ornamentik. Det finns så mycket nytt och spännande, men man lever också kvar i medeltiden till viss del. En del använder sina nyvunna kunskaper till att lura andra (fågeln i glaskupan med vakuum som ser levande/död ut beroende på om man ger den syre eller ej). I dikter kan man se en förkärlek för utsmyckade fraser och man skrev gärna dikterna så de såg ut som en vas eller ett kors.
Man använde sig av många symboler, timglas för att beskriva tidens flykt, en dödskalle som symbol för döden. I Sverige var det främst Stiernhielm som representerade den här tiden. Han skrev bl a en dikt som hette Hercules. En överlastad sak med hänvisning till antikens Hercules. Detta präglar också perioden som helhet, hellre för mycket än för lite.
Inom musiken händer det mycket spännande. Bach verkar under barocken och skriver verk för orgel främst. Även här kan man se dragningen till det mystiska. Lyssnar man till hans musik kan man ana den himmelska änglakören i de ljusa tonerna. Långt nere i basen mullrar det i helvetet och människan – mellanregistret - irrar mellan himmel och helvete under musikens gång.
Under 1700-talet blomstrar längtan efter kunskap. Den här tiden påminner en del om antiken. Nu vill man kartlägga allt och analysera. Alla som kan skriva vill gärna bidra med sina kunskaper. Kajsa Warg ger ut receptböcker. Voltaire sammanställer ordböcker och uppslagsböcker. Man gör kopparstick som beskriver maskiner och deras funktioner. Newton får ett äpple i huvudet och skriver en bok. Schering Rosenhane beskriver hur man anlägger en trädgård. De mest kända författarna under den här tiden är:
Voltaire som jag tidigare nämnt. Han tycker dock att det är bra med en som styr i ett land, helst en upplyst härskare, så så är han kvar i en gammal världsbild.
Montesquieu däremot tycker att alla bör ha inflytande över sitt liv så han ligger närmare vår moderna demokrati.
Rousseau som skriver om fri uppfostran i boken Emile tror dock på människans inneboende godhet och förespråkar mer av anarki – alla gör som de tycker (fast inte kvinnorna i Rousseaus tolkning).
Daniel Defoe som är en engelsk journalist har en optimistisk livssyn och visar det i sin roman Robinson Crusoe där Robinson trots motgångarna på sin öde ö lyckas bygga upp en civilisation med sina bara händer.
Jonathan Swift däremot såg hur engelsmännen förtryckte och sög ut irländarna och andra, och skriver Gullivers resor där bl a Lilliputtarna utkämpar krig om man ska äta ägg på längden eller tvären.
Under den här perioden börjar man också ge ut tidningar. Läskunnigheten har ökat och en medelklass av handelsmän och borgare växer fram. Sina inkomster får de till stor del från sin handel med kolonierna. De vill ha mer inflytande över sina liv och den här tidens diskussioner leder så småningom fram till bl a franska revolutionen där man gör uppror mot adeln och kungaväldet. Demokratin växer fram i Europa på mer eller mindre blodiga sätt.
Fransk-klassicismen märks främst i Frankrike men vi hade en liten släng av det i Sverige också under Gustav III, som var mycket inspirerad av Frankrike.
Under fransk-klassicismen sneglar man på antiken igen. Man försöker efterlikna de antika dramerna både i innehåll och form. Man använder sig återigen av tiden (24 tim), rummets (samma plats hela tiden) och handlingens (en handling) enhet. Molière är den mest kända dramaförfattaren under den här tiden. Han skrev skådespel som Den girige som handlar om en otäck figur som lismar och gör allt för att få gifta sig med en rik flicka. De flesta av Molières pjäser var komedier. Många skrev också dramer med grekiska gudar i huvudrollerna.
I slutet av 1700-talet börjar industrialiseringen. Tidigare har man utnyttjat kolonialbefolkningen till bristningsgräns och handlat med dem som slavar. Nu börjar man använda Europas växande befolkning som slavar i fabrikerna som växer upp. Barnarbete är vanligt och arbetarklassen lever i stor misär medan medelklassen blir allt rikare.
Samtidigt har den läsande befolkningen (medel - och överklass) svårt att se på allt elände runt om sig och verklighetsflykt blir vanligt i litteraturen. Man skriver om exotiska länder och om det dramatiska, ovanliga. Det får gärna vara läskigt och känsloyttringar ska helst vara översvallande. Man gråter lätt och tar gruvliga hämnder. Nu skrivs böcker som Frankensteins monster (Mary Shelley) och noveller som Den svarta katten av Edgard Allan Poe. Somliga författare vill dock ändå visa på det elände som finns, som t ex Charles Dickens som lyckas förena både romantik och realism i böcker som Oliver Twist. Skildringen av barnhemmet och tjuvarna som tar hand om Oliver är både dramatiska och realistiska, medan bokens slut är mycket romantiskt.
I Tyskland samlar bröderna Grimm in gamla folksagor och ger ut i bokform. Nu kommer Rödluvan och vargen på pränt, liksom Hans och Greta. Man romantiserar kring den enkla befolkningen, den hederlige bonden (i t ex Wilhelm Tell) och talar om att folk var bättre förr. Det här är början till nationalromantiken där man snart är inne på rasens renhet och den ariska rasens förträfflighet. I Sverige ser vi det i Esaias Tegnérs diktning liksom senare hos Heidenstam.
Realism (1800-talets senare del)
Under mitten av 1800-talet inför man folkskola i många europeiska länder – främst i syfte att hålla folket i schack. Med läskunnighet ökar dock människors möjlighet att göra sig hörda. I tidningar börjar det dyka upp kritiska artiklar som ifrågasätter de rådande samhällsförhållandena. Inom litteraturen börjar man skildra verkligheten. Beskrivningarna blir detaljerade och man försöker sätta sig in i det man beskriver. I Frankrike skriver Zola realistiska skildringar av arbetarnas umbäranden. I Sverige prövar Strindberg den realistiska genren och skriver Röda rummet som är en samhällskritisk roman.
Naturalism (1880-90 i Sverige)
En del ville inte bara beskriva verkligheten utan fokuserade speciellt på det otäcka, frånstötande. De författarna var också ofta mycket samhällskritiska. Strindberg följer upp sin tidigare linje och skriver mer naturalistiskt i ett senare skede. Så småningom går han dock vidare till nästa genre in i symbolismen i dramer som Ett drömspel.
Nittiotalisterna - de svenska hembygdsförfattarna (1890-tal)
En del författare vänder nu ögonen mot sin hembygd. Man är trött på den larmande staden och allt det fula. Det finns mycket som är vackert och värt att bevara på landet också menar man. En del skriver på dialekt för att överföra känslan till läsaren. Gustaf Fröding arbetar mycket på det sättet. Det var dans bort i vägen är en typisk Frödingdikt. Selma Lagerlöf skriver Nils Holgersson som en lärobok för skolan, men också som en hyllning till landskapen.
Dessa författare skiljer sig en del från nationalromantiker som Heidenstam, genom sin ödmjukhet och för att de ändå tar med det svåra i att vara liten och fattig och de problem man helt utan egen förskyllan kan dras med. I Kejsaren av Portugallien (Lagerlöf) och i Anders i Hagen (Fröding) blir det perspektivet tydligt i deras medkänsla för den prostituerade och med barnamörderskan.
Med första världskriget ruskas Europa om. Det är ett ENORMT krig där det inte hjälper att vara tapper och ha vit häst. Senapsgasen skördar liv bland unga poeter och distingerade professorer. De som drabbats av kriget är desillusionerade. Tyskland ligger i spillror och har ådömts att betala tyngande krigsskulder.
Man vänder sin vrede mot de gamla ruttna idealen som frambringat ett sådant här inferno. Nu vill man bryta med alla gamla traditioner.
I Paris och Ryssland men även på andra ställen experimenterar man med konst, musik och ord. Ett viktigt namn är James Joyce, irländare. I sin Odysseus (Japp, precis som den antika dikten) är varje kapitel ett prov på en ny genre. I det sista kapitlet får vi följa en kvinnas (Molly) medvetandeström där hon ligger i sängen och tänker på dagen som gått. Det finns nästan inga punkter och man får följa med i associationshoppen. Detta kommer kallas the stream of consciousness – medvetandeströmmen och är populärt hos författare idag också.
Kafka skriver noveller där man aldrig riktigt vet vad det är som utspelar sig, det finns ingen allvetande berättare utan man är lika förvirrad som läsare som novellens huvudperson, som t ex i boken Processen.
Edit Södergran, en finlandssvensk författare, skriver dikter utan rim vilket hånas i den svenska pressen. Till Sverige kommer modernismen sent, först under 1940-talet kan man tala om modernismens genombrott här, men då kommer en mängd. Karin Boye räknas som en av de främsta.
Post-modernismen ligger oss nära i tiden, kanske är vi kvar i den än. Därför är också definitionerna inte lika entydiga. Många beskriver post-modernismen som att man upphäver tidigare gränser. Det kan vara att man börjar forska runt populärlitteratur som t ex Grottbjörnens folk lika mycket som man tidigare studerat och analyserat verk av Strindberg. Folk vågar säga att de tittar på såpoperor, och kan ta upp fenomen i ”Games of Thrones” i ett psykologiskt resonemang. Det blir inne med seriekonst, som t ex Lichtensteins bilder.
En del definierar post-modernismen som en tid av fragmentarisering. Man kan ta fragment av tidigare verk (konst, musik, text etc) och sätta ihop dem lite huller om buller. Ibland talar man om att post-modernister försöker vara historielösa, dvs lägga ihop saker till något nytt utan att bry sig om vad sakerna får en att tänka på. Många tycker nog ändå det är roligt om betraktaren/läsaren både ser den nya helheten och samtidigt får massor med tankar från fragmenten.
Ett exempel skulle vara om man gjorde en ny film som bestod av klipp från Fångarna på Fortet, Aktuellt, lite TV-reklam, Mosaik och några andra TV-inslag, tog bort ljudet och la på en ljudslinga där två ungdomar sitter och pratar om ditt och datt. Effekten skulle kanske bli att man får en upplevelse av en hemmakväll framför TVn där det zappas rätt friskt. Konstnären kan ju då välja om hon/han vill säga ytterligare något med valet av filmklipp eller om det inte ska spela någon roll. Det kan ju också vara så att konstnären inte vet att ett av filmklippen väcker en speciell association hos tittarna.