På 400-talet efter Kristus hade världen förändrats mycket. Nu behövde man inte längre erövra och plundra för att skaffa sig en förmögenhet, utan man kunde istället bedriva handel i Fjärran Östern. Så kom det sig att makten och rikedomarna långsamt försvann från dem som hade den mäktigaste armén och istället hamnade hos dem som styrde över handeln.
Konstantinopel – Det nya Rom
År 330 efter Kristus var en man som hette Konstantin kejsare över det romerska riket. Konstantin flyttade imperiets huvudstad, Rom, till en säkrare plats. Efter hans död kom staden att kallas Konstantinopel, till hans ära. Konstantin var den förste romerske kejsaren i historien som tog till sig den kristna religionen. Det gjorde att massor av romare fritt kunde utöva kristendomen utan att behöva vara rädda för att bli förföljda eller fängslade. Men många romare som bodde kvar i Rom var inte särskilt nöjda med den här utvecklingen. Missnöjet gjorde att Konstantins efterföljare, kejsar Theodosius, blev tvungen att dela imperiet i två delar – en östlig del med Konstantinopel som huvudstad, och en västlig med huvudstad i Rom. Men Västroms dagar var redan räknade. År 476 blev Rom invaderat, plundrat och förstört av germanerna. Och i och med Roms fall splittrades det västra riket fullständigt.
Det stora bysantinska riket
Tack vare sitt strategiska läge blomstrade romarrikets österländska halva och kom med tiden att bli det bysantinska riket – vilket varade i över tusen år. Den magnifika och ogenomträngliga staden Konstantinopel var det Bysantinska rikets huvudstad. Där den låg, mitt emellan Svarta havet och Medelhavet, var Konstantinopel en naturlig port som kopplade ihop Västerlandet med Österlandet.
I början av 500-talet fick det bysantinska riket sin förste store kejsare, Justinianus den store. Pengarna som strömmade in från handeln använde Justinianus för att stärka sitt rike. Först byggde han den viktigaste krigsflottan i hela Medelhavet, och med den skyddade han alla handelsfartyg från hotande pirater. Dessutom erövrade han stora landområden, bland annat Italien, Grekland, Turkiet och delar av Afrika. Men det var mycket svårt att ena ett så vidsträckt område som rymde folk med mycket olika kulturer.
Justinianus insåg att det enda som kunde hålla samman imperiet var en gemensam religion. Därför tvingade han alla invånare i sitt imperium att konvertera till kristendomen.
De två kyrkorna
Justinianus mästerverk var kyrkan Hagia Sofia, som under lång tid var världens största kyrkobyggnad. Dessutom är den byggd så att den ger intryck av att sväva fritt i luften. Haga Sofia blev en symbol för imperiets enande under den kristna tron. Men i Vatikanen tyckte man inte om att Justinianus började få så stor makt över de troende, de ville själva ha full kontroll över alla världens kristna. Det gamla grollet mellan öst och väst bubblade upp igen och kristendomen delades i två stora delar – den romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan, de som inte ville lyda under Vatikanen.
Imperiets kris
Efter Justinianus död gick det bysantinska riket sakta men säkert mot sin undergång. De många krigen gjorde det omöjligt att bibehålla en stor armé. Befolkningen decimerades av farsoter och epidemier. Och som om det inte vore nog försvagades imperiet under 700- och 800-talen av flera inbördeskrig. På 1000-talet hotade även turkarna, som redan hade intagit Jerusalem, med att invadera imperiet österifrån. Utsikterna var katastrofala, och kejsar Alexios I kände sig tvungen att be påven om hjälp. Hans nödrop blev hörsammat, och ledde så småningom till korstågen.
Korstågen
Jesus heliga gravkammare fanns i Jerusalem, och därför var det en mycket eftertraktad stad för de kristna. Men år 1 071 hade den fallit i turkarnas händer, och de lät ingen kristen komma nära Jesu grav. Påven Urban II kallade till sig Europas adelsmän och sa till dem: Gud har befallt oss att befria det heliga landet ur islams händer.
Och så kom det sig att kungar, hertigar och prinsar från en massa olika platser i Europa, i Guds namn, samlade ihop trupper och gav sig ut på den långa resan mot Mellanöstern för att befria Jerusalem. De förskräckliga krigen, som började år 1 096 och varade i mer än tvåhundra år, blev kända som korstågen.
När de väl vunnit slaget om Jerusalem fortsatte de och erövrade även Konstantinopel, för att en gång för alltid sätta punkt för det Östromerska riket. Ockupationen varade bara 60 år, men det bysantinska riket blev alltmer övertygat om att dess grannar österöver aldrig skulle bli dess allierade, och söderifrån ryckte turkarna fram.
Konstantinopels fall
I april 1 453 slog den turkiske sultanen Mehmet II upp sitt tält utanför Konstantinopels portar. Med sig hade han en armé som var större än hela stadens befolkning, och han var fast besluten att inta staden eller dö. Efter två månaders oavbrutna strider gick turkarna in i den halvt förstörda staden. Mehmet II tog kontroll över Konstantinopel och utropade staden till det osmanska rikets huvudstad. Han ändrade stadens namn till Istanbul och det är idag en av Turkiets viktigaste städer.
Slutet på en era
Hela Europa ville nu förtvivlat hitta nya handelsvägar till öst. 39 år efter Konstantinopels fall gav sig en spansk expedition ut på havet, under ledning av Christofer Columbus. Columbus var övertygad om att jorden var rund.
Och om han seglade västerut skulle han förr eller senare komma fram till Indien. Columbus hade rätt, men han hade inte räknat med ett enormt hinder på vägen. På sin resa mot Orienten stötte han nämligen på en hel kontinent som Europa inte kände till. Columbus trodde att han hade kommit till Indien, men vad han istället hade upptäckt var Amerika. Och i och med Europas upptäckt av Amerika började en ny epok i de stora civilisationernas historia.
