Häxprocesser eller häxjakt är någonting som förekomm år 1400-1600 i den kristna världen. De oftast anklagade var kvinnor. Brottet var sammanbete med djävulen. Sverige hade egentligen i jämförelse med de andra länderna inte mycket häxjakt.
I Sverige förekomm det en kort men mycket intensiv häxjaktsperiod mellan 1668 och 1676. Den peridoden kallades det stora oväsendet.
På vissa ställen kom man på helt nya saker som häxorna gjorde.
Anklagelserna handlade ibland om att barn hade bortförts till Djävulen och Blåkulla.
Ryktet om att häxor kidnappade barn till Blåkulla spred sig från bygd till bygd.
De vuxna utpekades av barn, ibland av kringvandrande tiggarbarn, oftast pojkar, som kallades visgossar och som fick mat av föräldrar som, oroliga av ryktet, fick dem att peka ut personer de ska ha sett i Blåkulla.
Det stora oväsendet var ett hysteri och det blev mycket häxprocesser. Detta ledde till att nästan 300 människor dog.
Det var under denna tid som majoriteten av Sveriges häxprocesser hölls.
För att kolla om någon var en häxa kunde man bränna de på bål. Om de överlevde var de en häxa men om de dog var de oskyldiga.
Man kunde även sätta fast en stor sten med en kedja runt foten. Sedan kastades man ut för ett stup. Om man kunde flyga och där med överlevde var man en häxa men om man föll till marken och dog var man oskyldig.
Mer än 70% av de som anklagades var änkor som inte hade någon familj som försvarade dem, och det var många örmedicin läkare som blev anklagade för häxeriman . Man behövde inga bevis för att anklaga någon för att vara häxa. Man kunde ta de misstänkta till rättegång, men den var inte så rättvis. Det enda syftet med en rättegång var att försöka få dem att erkänna via tortyr.
Man anklagade Häxor för många saker, mestadels bara för att ha en syndabock. exempelvis larv/snigelinvasion i skördar, hagel och om någon visade sig vara steril var det häxornas fel.
