Låg- och högkonjunkturer under mellankrigstiden

Mellan åren 1918-1920 rådde en kort högkonjunktur med stor inflation. Den efterföljdes av en djup depression 1920-1922 med snabbt prisfall, produktionsinskränkningar och massarbetslöshet. Efter detta kom en period av stark tillväxt framför allt inom verkstadsindustrin. Järnhanteringen hade stora problem och jordbruket befann sig i kris med överproduktion och fallande priser. Jordbrukets minskade behov av arbetskraft kunde inte uppvägas av den expanderande industrin. Under hela mellankrigstiden var arbetslösheten i Västeuropa ca 10 %.

Världshandeln ökade snabbt under 1920-talet men denna utveckling avtog eftersom de problem som första världskriget skapat i de internationella valuta- och kreditförhållandena aldrig reglerades.

Under slutet av 1920-talet började tecknen på att världsekonomin var i obalans bli allt tydligare. Jordbrukspriserna dumpades, jordbruket kom i kris och bönderna förlorade den köpkraft som industrin behövde vilket gjorde att även denna bransch kom i kris.

Krisen förvärrades av att finansmarknaden bröt samman med start i New York 1929. Övervärderingen av företagen hade blivit så stor att när priserna på aktier började sjunka så började aktieägarna sälja för att rädda det som räddas kunde. Många hade lånat till aktieinköpen och fick sälja till priser som inte täckte lånen vilket gjorde att många fullständigt ruinerades. Börskraschen började i New York men spred sig snabbt till andra länder. Den drabbade inte bara enskilda spekulanter utan också många företag som tvingades gå i konkurs.

Hela västvärlden drabbades av långvarig arbetslöshet och depression. I många länder blev följderna både social och politisk oro.

Senast updaterat 06/03/16 10:28