Genom historien har många folkgrupper utmärkt sig. Men hur starka och mäktiga de än har varit, så har de allra flesta förr eller senare försvunnit eller blandats upp med andra. Historien är som du vet full av invasioner, erövringar och förstörelse. Men det finns ett litet folk, som trots århundraden av förföljelser lyckats överleva ända till våra dagar och därmed lyckats korsa historiens vidsträckta hav. Det är det folk som tidigare kallades det hebreiska folket men som vi idag kallar det judiska folket.
Den förste hebrén
Berättelsen om det hebreiska folkets ursprung hittar vi i världens mest lästa bok, Bibeln. Bibeln berättar att omkring år 1 900 före Kristus slöt Abraham ett förbund med Gud, som lovade honom Kanaans land. Abraham samlade då hela sitt folk och ledde iväg dem på en lång resa mot det förlovade landet. Men det var inte helt lätt att bosätta sig i Kanaans land, många andra människor ville också gärna bo där. Marken var nämligen mycket bördig många viktiga handelsvägar passerade just där. Dessutom låg platsen mitt emellan den tidens två stora riken, Egypten i norra Afrika och Babylonien i Mesopotamien, vilka låg i strid med varandra om området.
Förbundet som Abraham hade slutit med Gud innebar också att han och hans folk måste avstå från alla de religioner som dyrkade många gudar och i stället börja tro på en enda Gud.
Patriarkerna
En patriark var familjens överhuvud, men också den religiöse ledaren och den person som stiftade lagar. Patriarken försörjde sin fru, sina barn och även närstående släktingars barn. När en patriark dog tog den förstfödde över, det vill säga den förste sonen. Abrahams förstfödde son hette Isak, och Isaks förstfödde son hette Jakob. Jakob blev berömd för att han fick tolv söner, som var och en i sin tur blev stamfader för en av de tolv stammarna i Israels folk
Slaveriet i Egypten
Av alla Jakobs söner fick Josef en särskild gåva – han drömde om saker som sedan inträffade på riktigt. En dag berättade Josef om en av sina drömmar för sina bröder. I drömmen lovprisade bröderna honom och böjde knä inför honom. När bröderna fick höra det blev de så avundsjuka att de sålde honom till en karavan med köpmän som var på väg till Egypten. I Egypten blev Josef förslavad och fängslad. Men ryktet om att han kunde tyda drömmar spred sig till självaste farao. Farao berättade för Josef om drömmen som visat honom sju feta kor och därefter sju kor som var mycket magra och uppslukade de feta korna. Josef tolkade då för farao att sju år av välstånd skulle följas av sju år av missväxt och hungersnöd. Farao trodde på Josef och befriade honom ur fångenskapen.
När så missväxten slog till hade egyptierna redan hunnit fylla sina förråd med livsmedel. Men i Kanaan var Josefs bröder desperata av hunger och reste med sina familjer till Egypten för att köpa mat. Josef förlät dem, och tog hand om dem. Men glädjen skulle inte vara länge. En ny farao hade utropat sig till härskare över Egypten och till skillnad från sin företrädare tyckte han så illa om hebréerna att han lät förslava alla hebréer och utsätta dem för fruktansvärda lidanden. Slaveriet i Egypten varade i flera hundra år. Men en dag föddes en man som kom att bli en stor befriare och en sann hjälte, han hette Moses.
Återkomsten till Jerusalem
När ättlingarna till Israels tolv stammar hade återvänt till det förlovade landet inleddes denna civilisations guldålder. I slutet av 1000-talet före Kristus utropades Saul av profeten Samuel till att bli Israels förste konung. Denne tappre man besegrade ammoniterna och moabiterna, men lyckades tyvärr inte med filistéerna. Då dök en späd yngling vid namn David upp. Han utmanade jätten Goljat, som var en filisteisk krigare. David besegrade Goljat, inte med styrka utan genom list. Och så kom det sig att hebréerna segrade över filistéerna och nådde sitt mål att leva i fred i det förlovade landet, där de gjorde Jerusalem till rikets politiska och religiösa huvudstad.
Kung Salomo var Davids son. Han var en lärd och rättvis man och försökte med alla medel undvika krig. Men grannfolken (assyrierna, babylonierna och egyptierna) tänkte inte finna sig i att Kanaan skulle stanna i hebréernas händer. År 922 före
Kristus dog Kung Salomo och det utbröt totalt kaos, eftersom hebréerna inte var överens om vem som skulle styra landet. De delade då upp sig i två riken – Juda i söder och Israel i norr.
Invasionerna
I hundratals år levde de två rikena åtskilda. Men var för sig hade de inte styrka nog att motstå sina fiender. Assyrierna invaderade Israel och babylonierna invaderade Juda. Under åren av fångenskap glömdes de gamla oenigheterna mellan de två rikena bort, och alla Abrahams ättlingar började nu kalla sig för samma sak – det judiska folket. Men de tvingades vänta ytterligare femtio år, innan de år 539 före Kristus blev befriade av perserna och kunde återvända till Jerusalem.
Den stora förskingringen
I mer än tvåhundra år ägnade sig judarna åt att stärka sin tro, sin kultur och sin livsstil enligt Bibelns läror. Men de utsattes också för nya invasioner. Först av grekerna, under Alexander den store, och sedan romarna. Då bestämde sig judarna för att resa sig mot förtrycket och göra uppror. Judarna kämpade tappert och envist mot de skräckinjagande romerska legionerna, så länge de kunde. Men romerska rikets armé var mycket mäktig. Efter två år av belägring och svält föll Jerusalem.
Den romerske kejsaren Tito gav då order om att för andra gången förstöra och bränna ner hela Jerusalem. De få överlevande flydde för att söka andra platser att bo på. Än en gång var judarna ett folk utan land.
Det förlovade landet
Under de följande århundradena fortsatte judarna att fly, söka nya boplatser och drömma om att återvända till Kanaans land. Men eftersom folket var utspritt runtom i världen, var detta omöjligt. Det judiska folket förblev ändå enade genom sin tro och sina ritualer. En av de viktigaste ritualerna var läsningen av Tora, de första fem böckerna i Bibeln. Man fortsatte också att fira Sabbat, den arbetsfria dagen som infaller på lördagen. Många folk som har genomlidit liknande förföljelser har till slut gått under. Men så gick det inte för det hebreiska folket, där längtan till det förlovade landet varit en sammanhållande kraft under årtusenden av förskingring.
