Boccaccio

Giovanni Boccaccio (1313-1375) föds antingen i den italienska staden Certaldo eller i Florens. Mamman är okänd och pappan en rik handelsman som erkänner Giovanni som sin son. Han växer upp i Italien och flyttar i tjugoårsåldern till Paris där han studerar juridik och påbörjar sitt författarskap. Han skriver både på latin och på italienska.

Han återvänder till Florens år 1340 och fortsätter sitt författarskap. Han blir vän med en annan stor italiensk poet vid namn Petrarca. 1348 kommer pesten till Florens. Denna farsot tar livet både av fadern, styvmodern och många av Boccaccios vänner. I samband med detta påbörjar han sitt mästerverk "Decamerone" som avslutas 1350. Boccaccio skriver både poesi, noveller och essäer men det är för Decamerone han blivit känd.

I slutet av sitt liv har han en religiös kris och ägnar sin tid åt religiösa studier. Han bosätter sig i Certaldo där han efter en längre tids sjukdom avlider 1375.

Decamerone (1350)
Decamerone betyder de tio dagarna och det är en novellsamling som består av 100 noveller berättade av tio personer under tio dagar. Ramberättelsen är att en samling unga människor (10 stycken) flyr undan pesten i Florens och beger sig till ett hus på landet där de berättar historier för varandra. Ungdomarna tillhör alla adeln men berättelserna är allt annat än vad som passade adliga människor under medeltiden. De berättar om otrohet och om brott av olika slag. Decamerone är känd som en samling folkliga berättelser, till skillnad från Dantes Commedia. Novellernas gestalter är ganska ensidiga, antingen fräcka, elaka, dumma eller smarta och berättelserna handlar nästan alltid om hur någon person luras. Det finns inget religiöst budskap i Decamerone. Det är en lustfylld läsning helt otypisk för medeltidens annars ganska uppfostrande litteratur. Man kan nästan likna Decamerone vid våra dagars buskisteater. Samtidigt är boken en förebild för efterkommande novellsamlingar.