I en tillbakablick på temat kärlek i litteraturen kan man finna att synen på detta ämne inte är enhetlig och konstant. De gamla grekerna såg kärleken som en utifrån kommande kraft vilken med ens drabbar oss när Eros skjuter sina pilar. I antikens dramer skildras ofta kärleken i strid mot förnuftet. I den medeltida höviska kärleken skapades ”lagar” om hur respektive kön skulle bete sig; mannen skulle ha ett ridderligt uppträdande. Skalden Petrarca hade en mer individualistisk syn på kärleken, och denna tradition betonar ofta längtan och saknad. Ännu en syn är den puritanska som växte fram på 1600- och 1700-talet, vilken framhäver äktenskapet. Under romantiken var kärleken ett vanligt tema och då framhävdes särskilt känslans intensitet. Under flera epoker har för övrigt den andliga och den sinnliga kärleken ställts mot varandra.
I England verkade så kallade metafysiska lyriker på 1600-talet. Dessa bröt den elisabetanska poesins tradition och utmärktes av en mer chockerande och fri stil. Metafysikerna hämtade sina bilder från naturvetenskapen och närmade sig även talspråket. En av dem, John Donne, framhäver i sin dikt ”A Valediction forbidding mourning” den andliga kärleken i ett rikt, och ibland långsökt bildspråk hämtat från astronomi, alkemi och metafysik. De två älskande liknas i dikten som två ben på en passare. Man kan lägga märke till antiteserna närhet och avstånd som ständigt återkommer och som förenas i den andliga kärleken. Paradoxala jämförelser ger också en effekt att överraska och chockera läsaren.
En annan känd metafysisk dikt är Marvells ”To His Coy Mistress” som är uppbyggd på en rad kontraster: liv och död, evighet och förgänglighet, mod och blyghet. Dikten är uppbyggd på så sätt att diktjaget retoriskt försöker övertala sin utvalda att älska medan tid finns. Till skillnad mot Donnes nämnda dikt är det i Marvells den fysiska kärleken som räknas.
På 1600-talet rådde också franskklassicismen då motiv från antiken användes. Racines tragedi Faidra handlar om passionens makt gentemot förnuftet. Faidra är fullständigt i kärleksgudinnans makt och döden blir den enda utvägen.
Samuel Richardsons roman Pamela från 1740 tar upp den dygdiga kärleken och handlar om en flicka som förstår att bevara sin oskuld då hon förförs av en ung adelsman, och som därigenom får mer respekt. Dygden får alltså sin belöning. Romanen är riktad mot aristokratins lättsinne men även mot asketiska strömningar. Detta är en brevroman, vilket ger en djupare insikt i huvudpersonernas psykologi. Richardsons historia inspirerade Rousseau att skriva Julie eller Den nya Héloïse 1761. Detta är också en brevroman och skildrar den olyckliga kärleken. Budskapet i berättelsen om detta stormiga och omöjliga kärleksförhållande var att samhällslivet är fördärvligt och att det är bättre att fly från det och söka sanningen i den orörda naturen.
Ännu en brevroman var Goethes Den unge Werthers lidanden. Här får man en djup insikt i huvudpersonens psykologi. Det är kärlekens smärta som framhävs, kärlek och livskänsla blir något oskiljaktigt. Romanen slutar med den lidande Werthers självmord. Boken väckte våldsamt uppseende i sin samtid. Unga män identifierade sig med Werther och självmordsfrekvensen lär ha ökat. Goethe skrev också dikter som handlade om kärlek och framhävde både dess ljuvlighet och smärta.
I Sverige uppstod den profana visan och kärleksvisan under stormaktstiden. I kärleksvisan sågs kärleken som en sjukdom eller ljuv plåga och man kan här se drag från Petrarcas tradition. Ett exempel är Skogeskär Bergbos dikt ”Wenerid”, där nordiska och grekiska kärleksgudar används som symboler och kärleken som en betvingande makt skildras.
Om man undersöker upplysningstidens kärleksdiktning i Sverige kan man ta Hedvig Charlotta Nordenflycht som exempel. Den nya tidens idéer blev för henne existentiella frågor. Ett liv av olycklig kärlek präglade för övrigt hennes diktning. I ”Öfver en hyacint” symboliserar hyacinten hennes olyckliga kärlek till Johan Fiscerström. Till skillnad mot kärleksvisan beskrivs inte kärleken som någon ostyrbar drift, utan den skall vårdas som en blomma. Huvudbudskapet i dikten är dock att man måste finna sig i kärlekens plåga: ”Hon är gräs, hon skal förfalna,/ Jag intet agg henne bär./ Så ser jag ock dit hierta kallna / Det måste vara som det är.”
En diktare av samma tid var Gustav Philip Creutz som i sin episka dikt ”Atis och Camilla” lyfter fram det naturliga över kärleken, och känslans rätt förkunnas. En av Creutz efterföljare blev den för tiden radikale Kellgren. Dikten ”Till Rosalie” är i princip ett övertalningsförsök till samlag.
Om vi förflyttar oss till romantikens tidevarv i Sverige finner vi Stagnelius originella diktning, som genomsyras av romantisk symbolik och känslointensitet. I dikten ”Amanda” upphöjer Stagnelius först denna kvinna med hjälp av jämförelser med naturen: ”I blomman, i solen / Amanda jag ser” men i sista strofen kommer besvikelsen fram: ”Men aldrig min trånad / Till målet skall nå./ Blek suckande hånad / jag enslig skall gå,” Dikten handlar också om uppoffring av jordisk åtrå för längtan till något högre. Amanda återkommer i ett flertal dikter, men hon tycks existera enbart för att dyrkas och avstås från.
Kärleken har alltså varit ett vanligt tema genom hela den litterära historien även om den har skildrats på lite olika sätt. Man kan lita på att detta ämne även i fortsättningen kommer att vara en inspiration för åtskilliga författares skapande.
© Joakim Seger Komvux Eslöv